BREV FRÅN HELSINGFORS (1890-1892)

Jag har en vilja att tala några ord om min omvändelse, ifall det finns plats för det i “Sanomia Siionissa”. Men fridens Gud som har återfört från de döda den store fåraherden, vår Herre Jesus Kristus må förklara för alla människohjärtan och för deras ögon denna blodröda dörrs rätta fårahus. Inte visste heller jag stackare förut, när jag sovande gick ovetandes om Gud, på vilket sätt Gud rättfärdiggör, utan levde vilt efter hedningarnas sätt. Men Gud som är rik på barmhärtighet drog också upp mig stackare från den förskräckliga grav och smutsiga dypöl, han satte mina fötter på klippan och en ny psalm i min mun, då det började blåsa ifrån Sions berg en varm vind till mitt hjärta, när nya testamentets medlare, Herren Jesus, utgöt evangeliets nåd i mitt hjärta i hans barns rike. Och det var det första undret, som Jesus gjorde för mig, han förvandlade vattnet till vin. Och då märkte jag att lammets bröllop hade kommit, när vinet blev det allra bästa och när jag orkade tro mina synder förlåtna, så göts nåden i själen. Då kom glädjen istället för sorgen och ren och felfri rättfärdig istället för oren och smutsig.

Men om någon utanför undrar, att vem gav dig syndernas förlåtelse, såsom de allt emellanåt blir avundsjuka, när en kristen uppmanar att synderna är förlåtna. Åt mig har den Helige Ande gett syndernas förlåtelse, men vem är den Helige Ande? Åtminstone jag har förstått att den Helige Ande är Gud enligt Bibeln, såsom Jesus säger i sina kötts dagar, Att Gud är en Ande, och Paulus säger också, att Herren är en Ande, och där Herrens Ande är där är det frihet.

Således är Herren en ande som man inte ser, Guds rike kommer inte på så sätt, att man kan se det, men hur får då en syndare hjälp när man inte ser det eller kan ta fast det med handen? Där är säkert sådana gömställen, men man finner, om man blott förstår att söka. Paulus säger att denna dyrbara sak är gömd i ett lerkärl, således måste man finna den. Men skall man då hämta den från någon människa? Det är en villolära säger några, och sedan av sådana människor, som blivit denna världens smälek, som inte ens har något värde eller ära i denna världen.

Herren är en ande och han rör sig inte här synligt i sin egen person, men han samlar runt omkring sig. Jag såg en gång en virvelvind, som kom med ett vilt rytande, och den hade med sig mycket skräp, träd, hö, kvistar och allt annat som bara kom i vägen. Nya starka byggnader krossade den, och förde stora stockar med sig, där fanns osägligt stora krafter, om jag inte hunnit undan, så hade jag också förts med. Dess kraft som var så här stark, var alldeles osynlig mitt i förödelsen, men den som förde den kunde jag också på avstånd med lätthet se. Det var vindens ande, som var så här kraftig.

En tid efter dethär kom jag till Helsingfors, där det kom en annan slags vind emot, som var tyst och varm, som började, blåsa från himmelen till mitt hjärta, en mild Helige Andes vind. Den hade samlat omkring sig sådana lerklumppar, som rörde sig och gav ifrån sig ljud, och det var Jesu blods röst , som hörs från dessa lerkärl, som jag ser så klart, men den kraft som verkade genom dessa, kunde jag inte se, men det kändes så gott för min själ, så jag bad också att få del av denna kraft, som verkade genom dem. Och när de med en stämma förkunnade evangeliet, så fick jag förunderligt lägga märke till hur de döda benen började rassla och fick liv. Och det kom en andes suck, o låt mig Jesus börja bo i dina sår. De predikade således synderna förlåtna i Jesu blod och friden utgöts i själen. Så blev jag upptagen i denna skara, genom denna himmelska vind.

Gud den käre himmelske fadern må förunna att många odödliga själar må uppblandas med denna vind som blåser från himmelen, och att de inte överskådar Guds son, eller den kyrka (församling) som ser allra sämst ut.

M. Suo

(RS 1941: 11)