DE TALAR ÄVEN EFTER SIN DÖD

Ta er tillvara. Om din broder förbryter sig emot dig, så straffa honom och om han bättrar sig, så förlåt honom det. Och om han bryter mot dig sju gånger om dagen och om han sju gånger om dagen vänder sig till dig igen och säger: jag ångrar det, så förlåt honom. Och apostlarna sade till Herren: föröka vår tro. Luk. 17: 3, 4, 5.

Denna läxa, som Jesus gav till lärdom åt lärjungarna, har jag så outsägligt svårt att lära; läxan gick långt före mig, och detta brev är i första hand avsett för mig. Inte är den där läxan till lärdom särskilt lång. Jag kan den nog utantill. Men när man skall läsa dess innehåll, så är det som att det är tvunget att gå fel.

Brodern har förbrutit sig emot mig- och jag skall nu straffa honom för synden, och ännu mer, att ingen annan hör, helt ensamma på tumanhand, som Jesus på ett annat ställe ger råd. Där kom redan en svår plats att ta sig igenom. Man får en sådan jättelust att tala om broderns förbrytelse även till andra. Men du hamnar själv som förbrytare, om din tunga släpps lös och du avslöjar. Och sedan, när du till sist träffar själva förbrytaren, som jag i egen person skulle ha bestraffat för synd, så kommer gamle Adam och presenterar sig för att välvilligt hjälpa till med tillrättavisningen. Gamle Adam tycker nog synd om mig och fruktar, att jag inte kommer överens i alla fall, och kan inte hålla mig om det går hårt, och förbrytaren tar inte på sig saken så godvilligt. ”Nog hjälper jag dig”, säger gammel adam, ” och det skulle nog vara en stor skam och skada för dig, om du måste förlora i en diskussion, speciellt om rätten är på din sida.” Och gammel adam lär fortsättningsvis: ” nu när du träffar förbrytaren nästa gång, så säg åt honom så och så, så att han en i alla fall engång får höra hans namn.” Nu när tillfället kom, att jag träffade på honom, så är jag då vaksam, och gammel Adam har kommit så full med ord, att min ande är ängslig i min buk”(Job 32:18).

Nu passar det att gå till brodern och straffa för synden, när buken är full av gammel Adams välkryddade ord! Hur tänker du broder och syster, kommer förbrytelserna att bli reparerade? Nej absolut inte, inte ens åt det hållet. Tvärtom blir även den till en förbrytare som skulle tillrättavisa den andre förbrytaren. En tillrättavisning som skulle ske i kärlek och Andens saktmodighet, så for även det i gammel Adams vrede och nit. För mig som felande lämnades inget annat sätt än att få synderna förlåtna från den andra förbrytaren.

Men sedan då. Jesus säger, att om den brodern förbryter sig sju gånger på en dag, och han kommer lika många gånger och säger att han ångrar sig, så ”förlåt honom”. Fastän det inte ser ut som att han har så stor ånger, inga tårar, säger endast: jag ångrar mig”, så förlåt honom ändå, och håll honom fortsättningsvis som en kär broder, såsom att det inte finns någon ordtvist, eller som att ingen förbrytelse ens hade någonsin varit! Jag har inte kommit till erfara något sådant, men framöver tänker jag på det, hur skulle det gå för mig. När det från endast en förbrytelse är det så otroligt svårt at reda ut, hur går det då när det blir sju förbrytelser per dag! Vem vet, jag skulle iallafall säga efter sjunde gången: du måste fara till helvetet till för att sura eftersom du inte klarar av att vandra bättre”

Men inte har Guds Son sagt så, inte heller lärt. Och kommer då den felande att bli bättre kristen i helvetet? Nej ingalunda. Jag har inte hört att någon har blivit kristen där. Jesus säger endast: ”Förlåt dem” Jag som bristfällig måste ropa: mycket saknas ännu mig! Jag vill inte alltid komma ihåg hur mycket jag själv måste få förlåtet, hur mycket Gud måste lida och förlåta min ovärdighet. Om inte Gud hade haft förlåtelse gentemot mig mer än sju gånger per dag, så hade jag inte haft något hopp om himlen. Men från Guds sida så räknas inte antal gånger, utan det är bara en förlåtelse till en syndare ändå till döds stunden. Eftersom människan alltid är syndig, så behöver han alltid förlåtelse. Det är endast genom det som det är möjligt för dig och för oss alla att nå fram till härligheten.

Kanske ingen av oss har någon tillit till den egna rättfärdigheten, i alla fall har inte jag det. Jag hade nog gärna varit en god kristen, till och med bättre än andra gudsbarnen. Men när man ser på sig själv i Gudsord, så finns inget annat än som den allra sämste. Som sådan måste man i stavens förtröstan fortsätta hemåt. Ty Jesu sår är våra synders grav, inget annat hjälper oss till saligheten. Så med nya nådens krafter fortsätter vi resan, troende våra synder noggrant förlåtna i försoningsblodet. Desto mer och närmare vi tror oss själva, desto mer orkar vi lida varandras kraftlöshet och att förlåta. I samma nådesbeskydd måste även jag vandra, ty med solen ljus ser vi, hur svarta vi är i oss själva. Så är vår salighet helt beroende på nåden genom tron.

När apostlarna hörde Jesu lärdom om broderns förbrytelse, dess bestraffning och förlåtelse, så sade de till Herren: ”Föröka oss trona.” De såg att i den svåra läxan, som de inte alls kom igenom, om inte endast tro förökades. Sådan tro, som de hade, räckte inte ens till att följa Jesu lärdom. Så förstod lärjungarna, och de förstod det rätt, fastän de ännu inte hade en verklig tro och blivit upplysta genom på nytt födelsen. Men vi bekänner nu, bröder och systrar, vara på nytt födda i nåden, och att vi i födelsen har fått de utvalda barnens ande. Ändå får vi märka, hur Jesu lära ändå är svår att besanna i praktiken. Jag talar här först till mig själv, och blir inte upprörd av dem som kunnat göra det. Men känner för egen del, att jag borde ha kunnat läxan mycket bättre. Och utan anledning måste man leta efter det faktum, att tron är så ringa. Det känns som att man borde i likhet med lärjungarna ropa: Herre föröka oss trona.

O du nådige och barmhärtige Fader, som har sänt din egen kära Son för att frälsa oss usliga från synden, döden och helvetets makt, giv åt mig och åt oss alla, ditt svaga barn, kraft att följa din heliga vilja, älskande varandra, och i våra hjärtan förlåta våra medbröders och systrars fel och brister uti din Sons blods förtjänst! Giv oss även, att vi lyckligt skulle få sluta a våra ögon i dessa blods sår! Hör, käre Fader, ditt svaga barns bön genom din Sons Jesu förtjänst skull! Amen.

M.Suo

(RS 1948:7-8)