DEN FÖRLORADE SONEN

I liknelsen om den förlorade sonen har Frälsaren mycket träffande framställt nya födelsen som sker i den rättfärdiggörande tron i Herren Jesus Kristus. I Hans försoningsarbetes fullkomliga förtjänst som är den enda möjligheten för en människa, som avfallit från Gud och Hans nåd, att som ångrande återvända till fadershuset och bli väckt från den andliga döden till ett nytt liv.

I de två pojkarna lär vi känna två människor i olika tillstånd. I den äldre sonen avbildas egenrättfärdighetens skrymtaktighet, och enligt honom själv har han alltid varit i Fadershuset i dopets förbund. Han hade inte syndat inför himmelen eller inför Fadern. Han lider inte av samvetsplågor och behöver inte böja sig och be om nåd och syndernas förlåtelse inför Gud i Hans rike. Han utför sitt arbete på åkern och åtnjuter glädje tillsammans med sina vänner av sitt eget arbete. Den äldre brodern blir så störd av sången och hoppandet att han blir vred när dessa hörs från Fadershuset. Fadern kommer ut och ger honom råd, men han är beredd att förskjuta Gud för sin egen skull (Luk. 7:30). Han erfar sig ha rätt att ge råd till Gud, som han i så många år redligen har tjänat, att han aldrig har överträtt Hans bud men aldrig ändå har fått ett enda kid att glädja sig tillsammans med sina vänner. "Åt mig som har förtjänat har du alltid nekat din godhet, men åt sådana som denne din son som förslösat sitt arv med skökor, slaktade du den gödda kalven." Fadern erbjuder också honom föda vid samma bord som sonen som återvänt från det främmande landet och sitter som hedersgäst tillsammans med sina vänner och åtnjuter fröjd och glädje med Faderns tjänare. Men den äldre brodern är så from att han inte kan gå till samma rum ellet till samma bord där syndare, skökor och publikaner äter det över eld stekta påskalammet och fröjdas över syndernas förlåtelsens nåd, tackande Lammet, som gjort det möjligt för dem att nå himmelens salighet av blotta nåd. Helt klart avbildas den fariseiska skrymtaktiga rättfärdigheten som knorrar emot Kristus och Hans evangelium i Hans rike.

I Den yngre sonen visar Frälsaren hurudana de underdåniga barn är, som tar emot Himmelriket och som genom Faderns tjänare blir omskötta och klädda i den yppersta klädnaden. Vi vill med vår text som utgångspunkt granska i vilket tillstånd den förlorade sonen är. I början ser vi att han hade arvsrätt som barn i Fadershemmet. Sedan begav han sig ifrån hemmet, då skedde avfallet, som ledde till ett delvist förhärdat tillstånd, genom syndens makt att bedra. Hela den landsdelen där den förlorade sonen befann sig, drabbades av hungersnöd, som verkade också på sonen som begett sig av hemifrån. Han blev väckt till sitt samvete, och förskräckt drog han sig ifrån den ogudaktiga världens gång. Världen behagar inte längre en sådan människa som har sorg i sitt samvete över förut begångna synder. Han gick för att tjäna under en handelsman på orten. Han blev from i lagen, började förbättra sitt liv och söka i sitt eget arbete räddning för sin själ och sitt liv. Ändå syntes allt eget arbete vara förgäves, ty han arbetade där ingen föda fanns (Jes. 55:2). Ofriden i samvetet blev allt större. Själen började tryckas av dödsångest. När han led under allt detta ödmjukade sig hans sinne och han drog sig till minnes, hur många av Faderns tjänare som har bröd i överflöd, medan han själv förgås av hunger.

En väckt människa likt den förlorade sonen vet om Guds älskade Sons rike. Han vet att där finns bröd i överflöd och liv åt alla Guds egna. Denna saliggörande frälsning i Fadershuset börjar uppliva hans stackars själ. Påminnande sig Faderns kärlek och Hans hus rikedomar stärker själen till ett sådant hopp, att för Fadern är det ännu möjligt att ta honom i sin tjänst, ifall han ödmjukt bekänner sina synder, som han gjort inför Fadern och inför Himmelen. När nöden trycker den ångrandes samvete, så ber han till Gud och ger löften om bättring. En människa i detta tillstånd kan Gud ge sin nåds kraft och styrka att stå upp och gå till Fadern.

Fadern tar emot, hälsar med igenkännande kärlek och kallar med evangeliets lockande stämma att komma in i Nådesriket. I detsamma när han kallar gör han Den omöjlige möjlig till att ärva Himmel och salighet. Han frälsar från mörkrets rike och förflyttar till sin Sons älskliga rike, till den rätta Faderns hydda, där vi har Herren Jesu Kristi förtjänst och försoningsdöds återlösning i Hans blod, nämligen syndernas förlåtelse (Kol.1:12-14). Detta Helige Andes ämbete gav Frälsaren lärljungarna som skall bestå till världens ände "dem vilka ni förlåter synderna, dem äro de förlåtna, och dem ni binder i synderna, dem äro de behållna (Joh. 20-23)". Genom denna predikan tjänar nya förbundets präster, alltså Guds barn, återvändande förlorade söner och döttrar. Här är åt en av synden slagen med djupa samvetssår, ett himmelskt botande läkemedel. Här ikläds man den yppersta klädnaden, Herren Jesu felfria och rena rättfärdighet. Här ges en ring på fingret, den Helige Andes dyrbara trolovningspant. Här är bordet tillrett med klaraste vin och märgfett. Alla dessa rikliga gåvor i nådeshuset ger Gud genom tron åt en ångrande syndare till ett arv i evig tid.

Den Himmelska Faderns milda stämma hörs alltjämt när en ångrande syndare bekänner synderna och ber om nåd och förlåtelse. Tagen hit den yppersta klädnaden och ikläd honom, sätt en ring på hans finger, och skor på hans fötter. För hit den gödda kalven och slakta den, låt oss fröjdas och glädjas, ty denne din son var död men har fått liv igen. Han var förlorad, men är återfunnen. Alla som var där i Fadershuset började fröjdas och glädjas. Orsaken till glädjen var att denna människa som just var död genom synder och överträdelser, var funnen och fått liv igen. Han hade fått livet och rättfärdigheten genom tron på Jesus Kristus. Gud hade väckt tron i den Helige Andes kraft genom evangeliet. Segerns fröjdesång hördes i Fadershuset. Herrens högra hand hade fått segern. Dödens mörka förskräckliga rike hade mist sin kraft. Med Lammets blod var frihetens och fridens ljuvliga sigill i dessa barns själars inre, som Sonen gjort fria.

Sjung fridens barn om Lammets blod även då vädret mörknar och världens hav hotfullt stormar. De troendes skepp är ankrat i fridens Klippa. Dödens och helvetets övervinnare, livets Huvudfurste, står mitt ibland sin hjord. Vem kan då gå förlorad? Inte någon. Vi får vara vid god tröst, när vi bor i Sions slott. Tack och lov till dig, Guds Lamm, nu och alltid, Amen.

Leonard Typpö (år 1924)

(RS 1952: 10)