DEN INRE STRIDEN

DEN INRE STRIDEN

Den som inte har en strid, den har inte heller möjlighet till seger. Skall inte en människa alltid ha en inre strid här nere på jorden, och hans dagar är som en slavs dagar. så sade Job på sin tid. Denna erfarenhet är ännu för alla Herrens egna. Inte en enda, som en längre tid vandrar i nådens tillstånd, kommer förbi detta.

Själafienden avundas på allas lycka. Från alla som har sitt liv genom tron i Jesus, satan vill nog röva bort den. Just där gör han sitt jobb, så att inte människan tror och blir frigjord och förblir frigjord. För den orsakens skull skriver Paulus, av Herren utvalt redskap: Till sist käre bröder, varen starka i Herren och i hans starkhets makt. I kläden er hela Guds vapenrustning, så ni kan motstå djävulens listiga angrepp (Ef. 6:10,11). Vi kan inte i egen kraft övervinna fienden. Eftersom vår fördärvade natur är överens med fienden, vi har inte själva krigsutrustning, därför behöver vi hela Guds krigsutrustning.

Men om den kristne har genom syndens bedrägeri förlorat den rätta samvetsfriden, den Helige Andens pant,som den käre Fadern gav vid pånyttfödelsens dag, så har han ingen speciell strid, fastän han har mycken vetskap om kristendomen. För att bevara ett rent samvete så behöver vi hela Guds krigsutrustning. Så att vi inte mister, som vi som gåva har fått av den himmelske Fadern, genom Jesu förtjänst, nämligen den dyrbara fridspanten, som vittnar med vår Ande, att vi är Gudsbarn. då vi är barn är vi också arvingar, och Kristi medarvingar.

Här är striden, den inre striden, nämligen att bevara detta arv. När blicken vänds mot oss själva, så ser vi inte i oss annat än bara ondska och hur mycket mer ser vi, när det i mig, det är i mitt kött och där finns inget gott. Här har vi att lära, att framför försvararen låta den egna rätten falla och bekänna sin synd. Anklagaren tar saken, vår ondska och bristfälligheter och säger: Är du nu också ett Gudsbarn? Ser du inte hur kall du är? Du har ju ingen tro, och ingen kärlek. Hjärtat är så jordisk och timlig.

Vad har vi för försvar inför anklagaren? Vi måste låta vår egen rätt falla och bekänna, sådan är jag, men genom Jesu fullkomnade verk är jag ändå ett Gudsbarn. Hans hjärta är varmt fast mitt är kallt, han är min försvarare och min fullkomlighet inför Gud. Så här ska vi i allt förlita oss på vår Herre Jesu fullkomlighet, för genom Hans fullkomlighet har vi fått nåden av nåd, för lagen har kommit genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Nåden lär till sanningen. om någon säger sig vandra i nåden, men lever inte i sanningen, så är inte hans tal och vandring någon sanning. Men utan nåden är ingen i sanningen inför Gud. I sanning har människans liv ingen betydelse utan nåden. För den skull måste vi i den inre kampen förlita oss på Guds nåd genom Jesu försoning skull. All Guds krigsutrustning behöver vi i den här striden så vi i alla stycken blir bestående. “Så stå nu ombundna med sanningen kring era länder och klädda i rättfärdighetens pansar. och fötterna skodda så att ni må vara redo till att förkunna fridens evangelium. Men över allting, ta trons sköld, med vilken ni kan utsläcka den ondes alla glödande pilar. ta på er salighetens hjälm och Andens svärd som är Guds ord” (Ef. 6:14-17)

All denna krigsutrustning behövs för den inre striden, så vi förblir som segrare varje dag ända till den dagen då vandringen tar slut. en gång tar kampen och striden slut och då kommer friden och vilan och den tiden är längre än striden.

Ännu uppmanar Paulus: “I all bön och åkallan, alltid bedjande i Anden och vaka därtill med all uthållighet och bön för alla helgon”, Vi behöver be, att vår käre himmelske Fader bevarar oss från all ondska genom denna mödosamma ökenvandring ända till det att vi samlas inför Lammets tron och får förena vår röst tillsammans med all heliga och sjunga segersången till Gud och Lammet. Upplyft, bror och syster trons öga till att se Offret, som är av kärlek upphöjt på korset, som från hans sår flyter det oskyldiga blodet till alla synder förlåtelse. Gudsfrid må få vila över Herrens Sion.

Pauli Rantala

(RS 1948: 5-6)