DET JORDISKA OCH DET HIMMELSKA FÄDERNESLANDET ÄR GUDS GÅVOR

Vårt fosterland har fått genomgå många svåra skeden. Vår självständighet har ändå bevarats genom Guds nåd. Detta är gott för oss att komma ihåg, när vi firar vår självständighets jubileumsår.

Med åldern kommer man allt mer att värdesätta fosterlandet som en Guds gåva. När man har erfarenhet av krigstiden så ser man hela sitt liv överhuvudtaget som en stor Guds gåva. Jag skulle vilja berätta, isynnerhet för er unga, men även för vuxna i min egen ålder, systrar och bröder i Herren, hur jag har blivit delaktig också av det himmelska fäderneslandet. Också till dig, som tvekar att ta emot Guds kallelse, må denna skrivelse vara till uppmuntran och välsignelse att ta emot Hans kärlek.

På otrons väg Jag fick vara i min dyrbara barnatro till över 16 års ålder, men efter skriftskolan kom själafiendens frestelser. Denna mästare i tusen konster fick mig i sina snaror och förde mig ut i världens vimmel. Iden åldern har det för många ungdomar gått så och går ännu på samma sätt, ty själafienden arbetar oupphörligt bland människorna. Jag var i avfälligt tillstånd när kriget började för min del. Till en början var jag i ett arbetskompani, som byggde Salla-Kemijärvi Järnväg. Därifrån förflyttades vi unga män till krigsskaran i Kemi, Rytikari. Skolningsskedet räckte tre månader. På hösten blev vi sända till fronten. På detta sätt började Gud tala genom sitt ord och sin ande. Mitt samvete var fridlöst. Jag skrev om mitt tillstånd till min troende mor. Hon berättade att hon gråtande ber för mig. Mor förkunnade mina synders förlåtelse i sina brev, men jag orkade inte tro. En regnig höstdag lastades vi på ett tåg, som for till fronten och målet var Karhumäki. I vagnen, som var utrustad med ett draglok, fanns 45 män. Männen morskade upp sig med svordomar och prat om allt annat än livets allvar. Jag var den kvällen både andligen och kroppsligen trött. Maten smakade inte, samvetet anklagade. Jag låg i undre bädden inlindad i en filt och grät. Den natten talade Gud till mig, som hade avfallit från hans kärlek. I drömmen visade Gud mig en djup och svart håla. Därifrån steg det upp en stor svart man, som hade stora horn på huvudet. Han sade: "Du ska tryckas ner i denhär svarta hålan och därifrån kommer du aldrig upp igen." Jag sade till dendär mannen, som såg ut som djävulen: "Jag har synder på samvetet och bättringen ogjord. Jag får inte sättas dig, för då hamnar jag i förtappelsen." Djävulen sade att jag är en så stor syndare att ingen förlåter mig mina synder. Han tog tag i mig och började trycka ner mej i hålan. I min stora nöd ropade jag tre gånger: "Mamma!" Jag vaknade till ljudet av skrattsalvor och hån. Männen som var i vagnen frågade vad som fattas mig då jag ropade på hjälp av mamma. Jag drog filten över ögonen och kände mig lycklig, jag var inte ännu i förtappelsens håla. Det uppstod tacksägelse från mitt hjärta för att jag ännu fick leva i nådens tid. Min mor hade samma natt bett för mig. Hon hade hört att det knackade på fönstret tre gånger och vid varje knackning hördes ropet "Mamma!" Hon hade tittat på klockan och den hade varit 1:25. Mamma hade trott att jag kommit på permission och hade glad gått till dörren. Men där var endast stormen som piskade vatten ihennes ansikte. På fyrahundra kilometers avstånd hade mor hört sin sons rop på hjälp. Jag hade också själv kommit till samma klockslag som min mor. För den bedjande modern hade det uppenbarats att sonen var fasttagen på syndavägen. Det var fåfängt att spjärna emot udden. I Karhumäki var jag en natt som vakt. Från fronten hördes enstaka smällar. I mörkret föll jag ner i en slaskbrunn, där jag var nära att drunkna. Där låg jag nu - levande - i hålan, som djävulen hade visat mig. Med Guds hjälp slapp jag ändå upp därifrån. En vaktofficer fick mig till en bastu, där jag både grät och tvättade och torkade mina kläder hela natten. Efter några dagar i Karhumäki hamnade vi till verkliga frontförhållanden. I min samvetsnöd frågade jag i några av kompanierna om där fanns några troende. Man hånade mig som svar. Jag gick till bataljonens pastor och berättade för honom om mitt hjärtas tillstånd. Han sade att jag var i ett gott tillstånd när jag grät över mina synder. När jag bad honom förkunna syndernas förlåtelse sade han att det kan han inte. Jag märkte att ämbetsprästerskapet är annorlunda än det prästerskap som Bibeln talar om. Prövningarna fortsätter Jag fick en våldsam tandvärk. Av skörbjugg lossnade tänderna i nedre käken. Mitt ansikte svullnade upp oformligt. Kompanichefen gav mig hempermission och jag gladde mig storligen. Permissionsdagen grydde. Det var alldeles tyst och lugnt. Jag skulle gå över ett träsk. När jag var mitt på träsket började fienden ett antall. Jag störtade ner i en grop och strax efteråt föll träden kors och tvärs över gropen. På samma gång täcktes jag också av jord som flög omkring. Där under jorden fick jag ena handen frigjord och med den fick jag tag i en käpp och kunde göra ett hål så att jag kunde andas. I mitt sinne kom Jesu ord "Söken först efter Guds rike och Hans rättfärdighet så skall allt det andra tillfalla eder." Jag hade i sanning sökt en Guds rikes medlem vid fronten, men jag hade inte funnit någon. Jag sade till Gud: "Måste jag nu dö här?"

När antallet var över, märkte man i min grupp att jag hade hamnat på farligt område. En patrull sändes att söka mig. Jag hörde patrullens röster och samtal. De konstaterade sinsemellan att i en sådan förödelse kunde ingen ha bevarats vid liv. Patrullen kom närmare. Jag fick med käppen andningshålet större. Genom hålet ropade jag "Här är Arvo." En av patrullmännen hörde mitt rop.

Efter en halv timmes arbete fick de mig oskadad upp därifrån, endast en liten skråma på kinden hade jag. Min permissionsresa kunde fortsätta följande morgon. Närmare fyra dygn tog resan, i trånga bilar och fulla tåg, förrän jag stod framför hemmets dörr. När jag kom in behövde mor inte predika bättring. Jag sprang henne om halsen med endast en tanke i huvudet: "Hör Guds nåd till en sådan stor syndare?" Min mor förkunnade alla mina synder förlåtna i Jesu namn och blod, till glädje, frid och frihet. Glädjen var stor i detjordiska hemmet, där en rättfärdig förälder hade bett för sina söner. Den yngste hade nu återvänt som den förlorade sonen. Den Himmelske Fadern vare för detta lov, pris och ära, nu, alltid och i evighet! Amen. På trons väg Jesus sade till den lame mannen: "Jag säger dig: stig upp, tag din säng och gå hem." Mark. 2:11-12. Detta blev också verklighet för min del. Samtidigt som mitt hjärta fylldes med trons glädjekänslor,måste jag gå i många gårdar och tillrättalägga gärningar, som jag gjort i otrons tillstånd. När jag så skötte dessa saker fick jag erfara något av det som Jesus menade med orden: "Saliga äro de renhjärtade ty de skola se Gud." Permissionen blev slut och jag måste återvända till fronten. Jag hade fått den andliga hälsan och ännu därtill hade Gud botat min kroppsliga sjukdom. Likt den förlamade mannen fick jag fara, kroppsligen frisk och med hjärtat renat och bestänkt i Jesu blod. Jag var i ett lyckligt själatillstånd, jag var av nåd ett Guds barn. Genom Jesus-dörren hade jag kommit in i Guds rike och blivit medlem i hans församlingar. När jag hade återvänt till fronten gick jag till kompanichefen och anmälde min återkomst. Denna lade märke till mitt tillfrisknande. Jag berättade glatt, vad Gud hade gjort med mig, och bekände frimodigt min tro. Chefen sade att med en sådan tro är det tryggt och bra att gå tillbaka till trupp-förbandet. Gud lät mig i ungefär sex veckors tid leva i nådekänslor och jag orkade bekänna min tro för alla mina gruppkamrater. Kriget fortsatte och vi blev förflyttade från Maaselkä i riktning mot Ihantola. När reträtten började, funktionerade jag som maskingevärsman i motståndsgruppen. Eftersom det i krigets slutskede blev mängder av stupade och sårade, hamnade jag i ett skede också att vara förman. Vi hade en gång kämpat i flera dagar utan att få ordentlig mat, för servicen hade inte kunnat fungera. När det sedan blev lugnt och fältköket kom med mat, gav jag männen i uppdrag att resa ett tält, så att vi skulle få äta och vila oss. Vi delade maten och alla 33 män fick sin del. Då fick jag en Andens ingivelse. Jag uppmanade alla att ta sin mat och gå ut ur tältet och uppsöka skyddade platser och äta där. 30 av männen kom med mig ut ur tältet, men tre blev kvar. I detsamma började ett infanterianfall. Tältet fick en fullträff och de som var där dog ögonblickligen. När vi hade ätit konstaterade vi att alla som hade gått ut ur tältet var räddade. En av männen kom fram till mig och frågade, hur jag hade kunnat veta om faran. Jag sade att den Himmelske Fadern hade uppenbarat det för mig. Jag berättade för honom att jag tror och förstår enligt Skriften. Den så gör, han har enligt Bibeln evigt liv. Den kvällen höll jag aftonandakt för männen med text från Mark. 1:14-15: "Guds rike är nära, gören bättring och tron evangelium." Kriget slutade för min del genom att jag blev sårad. Under ett motanfall fick jag granatskärvor i vadbenet och hälen. Jag skulle ha varit färdig att fara till det himmelska fäderneslandet, men ännu var det inte Guds tid! Jag sjöng sången: "Vandringsmannen ständigt längtar...." När vi for från eldlinjen till krigssjukhuset fick vi ännu på lastbilsflaket erfara fiendens farlighet. Jesus lärde att tjänaren är inte förmer än sin Herre. Guds folk har genom årtusenden fått vara på flykt för Jesu namns skull. Till slut vill jag säga till er, kära systrar och bröder: Må vi tro synder, fel och brister förlåtna i Jesu namn och blod och vara tröstade. Av Guds nåd är vi medborgare i Himmelen. Fosterlandet är en Guds gåva, både här på jorden och för evigt i Himlen. Arvo Koivisto (ZM 1988: 5, Ur Rauhan Sana 1987:11)