EN FÖRUNDERLIG VISHET

Hållen inte er själva för att vara kloka. (Rom. 12:16.) All skrift är av Gud given åt oss. Aposteln säger, att den är nödvändig. Så den tidigare upplysningen är nog välbehövlig. Mänisko stackaren är så i synd fördärvad, att han behöver all Guds råd och till rättavisningar för att förbli på den rätta vägen. Och ena sidan förklarar egenrättfärdighets predikanten i bröstet: du är helt omöjlig till att äga saligheten när du är så i synd och så ond. Men det är inte så farligt, om vi nämligen märker, att det är fiendens tal. Därför har vi en ännu större orsak och behov att fly till nådastolen.

Men om den samma egenrättfärdigheten höjs till helighetens topp, så gör han den gamle Adam så helig, att strax ser man ingen annan som kristen utan endast sig själv, och på samma gång blir man så vis, att ingen annan i hans närhet förstår något; han behöver inte råd av någon, men han förmår ge råd åt andra. Han är rik, och behöver inget. Inte förunderligt, när den gamle Adam i honom har blivit kristen. Men från den heliga platsen är det svårt, eller till och med omöjligt komma till nådastolen, eftersom nåden endast är för syndare. Ju lägre plats vi behålls på, desto bättre plats är vi på, för nåda strömmen flyter under tröskeln. Och desto närmare solen vi är, desto svartare ser vi oss själva. Vi märker där, hur svart vi är i oss själva, och hur syndiga från vår egen del och hur lite vi förstår. Den egna visdomen syns som dåraktig, och man känner sig skamsen, när jag, stoft och aska, har inbillat mig för egen del att vara något, och ändå är jag ingenting. När den egna svartheten är synlig, så blir vi inte enligt oss själva för visa eller över kloka, och heligheten hinner inte heller samla sig, när ondskan kommer fram i solens ljus.

Ändå är vi outsäglig välbehagliga och av blotta nåd saliga, och om vi ändå är lämpliga till något, så är det av Gud. Var är din berömmelse? Den är utestängd. För barnet lämnas det av nåd, tillägnad av tro, om vilken de får berömma sig av. Hälsosam och nödvändig är den där visheten, förstå och känna, att vi är fattiga och syndiga från egen sida, men ändå Guds barn genom tron på Jesu blodsförtjänst, alltså saliga av en annans förtjänst. Och när vi alltid förstår det här, så är det i sanning en visdom, som man kan säga likt en vis man: ”De är den bästa pärlan, och det finns ingen likt honom.” men förbliv som barn, de är en skola, som inte vi kommer ut från så länge vi är i den här hyddan. Det är strax sagt, att bli som barn och att vara barn, men det är inte så lått att besanna det i verkligheten, och just för den skull är det så svårt, när själafienden och vårt eget jag är så nära oss, och därför ar det en pågående kamp mellan köttet och Anden.

Jag har inte skrivit om den här viktigaste saken i det sinnelaget, att jag lyckats så bra själv däri, nej inte så, tvärtom måste jag bekänna, att jag håller på att stava mig igenom det. Men om det skulle finna andra som är på väg mot himmelen som är lika felande som jag, så är det nödvändigt ta till vara på apostelns råd:” Håll inte er själva såsom visa.” För genom en dåraktig predikan är löftena att frigöra, den som tror, och Guds rike är till för barnen, inte för de stora. De äldres råd passar bra till barnen, barnen är inte som trälar för varandra, för barnen går det bra att samla runt samma bord för att äta, barnen har en oskrymtad kärlek mot föräldrarna och varandra, barnen börjar ej heller kivas om arvet, barnen talar om sina brister och behov öppet till sina föräldrar, inte förstår heller ett barn att hålla sig för visare än andra, barnen tar del av varandras glädje och sorg, och om en har en brödbit, så bryter han det itu till andra, och fruktar inte först att det ska ta slut för en själv.

I sanning är detta barnens rike dyrbar och härlig. O Du store skolmästare, som är allas rätta Fader och som kallar de barn som är i himmelen och på jorden som din egen, giv os kraft efter Din äras rikedom, att vi genom din Helige Ande skulle bli starka i den invärtes människan, och att Kristus skulle bo genom tron i våra hjärtan, att vi skulle förbli såsom barn och att vi skulle få njuta av den friden, som inte denna världen kan ge, och att inte fienden skulle få oss i graven på grund av vår egen omöjlighet, och inte genom högmodets fader och herre i Guds rike. Giv av din Andes ljus, så att vi skulle förnöja oss däri, att vi av nåd får alltid tro vår syndfullhet förlåtna genom försoningsblodet, jag avslutar med sångaren: ”Det är nog, att jag har Jesus. Det är en så stor outsäglig nåd och kärlek” osv. Hjärtliga fridens och kärlekens hälsningar säger jag till hela Herrens Sion med vädjande, att man kommer ihåg även mig som en svag ökenvandrare i era förböner inför nådastolen, så att även jag tillsammans med alla andra segrare stämma in i en oändlig tacksång i hemmets härlighet. Synderna och alla frestelser tror vi alltid förlåtna i Jesu heliga blod. Kom ihåg mig i all min brist.

M. Suo

(Siionin lähetyslehti 1916: 3)