EN PREDIKAN UNDER PÅSKEN

Herren Gud kallade på Adam och sade åt honom: Var är du? Och han sade, jag hörde din röst i paradiset och fruktade, ty jag var naken. Därför gömde jag mig (Mose 3:9,10). När Gud hade skapat allt, skapade han till sist människan till sin egen avbild och satte honom som herre till allt skapat i paradiset. Våra förfäder fick äta från alla träds frukter förutom frukten från trädet på gott och ont; för Gud hade sagt: ”den dagen du därav äter skall du döden dö”. Så länge de vandrade uti lydnad, så var de lyckliga. Men då de genom djävulens förförande använde felaktigt den fria viljan och åt av frukten från det förbjudna trädet, så kom olycka över dem,orofyllde deras hjärtan.

Före avfallet var de liksom skapelsens krona. Nu stod de nakna besmittade av syndens smuts, inför lyckan och salighetens grav. Kärleksfullt och ljuvligt hade Herrens röst ljudit förut. Säkert hade de löpt emot deras älskade Förälder. Men nu lät det som en domsbasun. De var rädda och gömde sig bakom träden eftersom de var nakna. Helvetets rytande lejon hade rövat bort den härliga felfria dräkten, som Skaparen hade gett dem vid skapelsen och istället nu smutsat sig genom synder. Men inget orent får komma inför Herren. De försökte nog göra kläder åt sig själva av bladen från fikonträden. Men egenrättfärdighetens trasor kan man inte skyla syndens smuts, därför kände de sig även däri sig som nakna. Räddhåga och sorg fyllde deras hjärtan, när de hörde Herrens röst. Se, vilken verkan synden har. De var tvungna att stiga fram inför Herren, och fick inte gömma sin synd. Nu står de inför Domaren och även deras eget samvete dömer dem på grund av deras olydnad. De blev utdrivna ur från paradiset. Men de fick höra ett tröstefullt budskap, att kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud, det vill säga, att Frälsaren skall övervinna den ondes krafter, vår Herre Jesus Kristus är kvinnans säd, som har söndertrampat ormens huvud. När tiden är fullbordad, avlades han av jungfru Maria, tog på sig en träls skepnad och blev lik andra människor och befanns som en människa, ödmjukade sig själv och var lydig intill döden, ända till döden på korset. Han började striden mot djävulen. Striden var hård, för där utgöts han oskyldiga blod ända till sista droppen. Och ännu mer han gav sitt liv i den striden. Men inte behövde eller behöver djävulen och hans rike glädjas över det, för genom döden så led han för vår skull dödens straff och med sitt blod försonade han oss med den himmelska Fadern och betalde vår syndaskuld. Inte har han blivit kvar i dödens mörka grav, för på tredje dagen, påskdagsmorgonen, har han uppstigit som, levande från döden, som en segerhjälte. Han har gett oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. På långfredagen miste solen sitt sken, men på påskdagsmorgonen lyste solen varmt och klart och i den klara morgonsolens sken sjunger och flyger mesar och andra småfåglar. Varen glada så som mesarna och sparvarna, och sjung, ty eran fiende är övervunnen och bunden. En väckt själ behöver ej mer ligga i tvivlens och sorgens mörka grav. Ni behöver ej mer vara räddhågade, för er Förlossare lever. Han har åter öppnat åt er de stängda paradisets portar och för er åter till livets träd för att äta dess frukt.

Nu får ni åter dristigt och glatt närma er den himmelska Fadern, för eder smutsighet har blivit betald med Jesu blod och eder är given och ges Jesu rättfärdighets vita dräkt, i vilken ni blir dugliga inför Fadern. De finns orsak för oss att glädjas runt den uppståndne Jesus. Låt oss alla fara till uppståndelsens ängar för att tillsammans med himmelens änglar och ifrån jorden återlöstas skara glädjas och offra tackoffer till vår uppståndne Konung.

Predikan hållen av prosten P. Grape för ungefär 50 år sedan (Rauhan Sana 1951: 9)