ETT BREV FRÅN SJUKHUSSÄNGEN

Jag hälsar er bröder och systrar med Guds nåd och frid.

Jag får tillkännage, att den himmelske Fadern såg det som gott att kalla, bort från oss till det himmelska hemmet, vår käre och ömma far, jordbrukaren Sakari Ainalin 31.10.1938. Utav Guds nåd fick vi två av hans äldsta söner vara nära honom vid hans avskedsstund, och vi kan nu vittna för er, att de var fint och ljuvligt när Brudgummens brud lämnade detta främmande land. Förvisso var barnen kär för far och skiljas från dem kändes tråkigt för honom. Vi barn kände oxå stor sorg, när vi skulle skiljas från vår käre fars bår. Men så tungt som detta kändes på denna sidan, så på samma sätt så gladdes man, gladdes av de, att vår skilsmässa här inte är för evigt. Gudsbarns glädje är beblandat med tårar, men det är en sådan glädje, som inte världen känner. De när så mycket större än denna världens glädje . Vår glädje är även i det, att namnet är skrivet i Livets bok, att Herren Jesus är ens egen och synderna är förlåtna.

Far talade om dessa saker med oss på avskeds dagen och rådde oss i kärlek att hålla fast i Guds ord och förtrösta sig på hans nåd. Man behöver inte tro, talade han, om världen talar ont om oss, bara vi förblir i Guds ord, och far inte för att söka efter egen ära. Fienden erbjuder nog äran på mångahanda sätt, men vi behöver inte ta emot dessa. När far gav oss så här dyrbara råd, så såg han sin egen bristfällighet som barnuppfostrare, och som sådana är de troende föräldrarna, Men Gudi vare tack, att Han leder och beskyddar våra barn ifrån det onda.

Far var mot slutet mycket svag och mot slutet så han orkade inte tala så mycket på en gång. Under sista timmen var han så trött, han försökte bara fnysa tyst, bara för att visa att han fortfarande är vid medvetandet, men orkade inte mer prata. Vi tänkte, kanske snart avskedsstunden är nära. Far själv insåg nog det också och började ta avsked av oss. Vi lämnade varandra i Gudsfrid och försäkrade åt far, att vi får vara vid gott mod, när synderna är förlåtna uti Herren Jesu namn och blod. Nu hände något oförväntat. Far fick en stor kraft av Gud och började hålla sin sista predikan på den här jorden. Han fick på samma gång själv känna Guds ljuvlighet och med upplyfta händer tackade han den Himmelske Fadern och Jesus för den stora nåden.

Han talade med hörbar röst: “ I världen har inte så stort arbete gjorts som arbetet på Golgata var. Om någon frågar om hoppets grund, så säg som hälsning: Det finns ingen fördömelse för dem, som är i Jesus Kristus. Vi har frihet genom Jesu blod att gå till det allra heligaste genom förlåten, som är Jesus. Här är den gyllene stegen, som går till himmelen. I sig själv är man dålig, men fullkomlig i Jesus. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek! Bedrövelse eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller nöd. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller kraften i djupet eller annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Jesus Kristus vår Herre.”

Far förvånad över att han- fastän han aldrig varit en någon känslosam människa, har han bara hållit fast i tro på Guds ord särskilt under den senaste tidens stormar- så får han redan nu liksom se bakom gränsen och i dessa känslor får lämnas att tro.

När far hade hållit detta tal, så välsignade han sina barn och egna och barnbarn. sedan sade han, att detta timliga börjar så småningom flyttas från åsynen, världen fördunklas. Snart var den sista fienden, döden, vunnen och vi tror, att för Far började bättre sammankomster. Dit kan vi inte se. Våra ler ögon hade inte tålt att se det. Far for till härligheten. I det är vi förvissade om.

Jag har många gånger tänkt på det, särskilt den sista tiden, hur dyrbar far höll Guds ord och ville vara lydig till det. Redan då när större delen av barnen var små, ville far lämna dem hem och oaktat svårigheterna fara på Guds vägnar. På samma sätt den sista tiden hade far fått mycket ära och annat, om han hade avvikit från Guds vilja, men det vågade han inte göra. På grund av allt detta har fienden vredgats och spridit ut många lögner. Ändå, Gudi vare tack, att han alltid bevarat vår far från allt ont och fört honom helt fram.

Jag vill ännu säga åt dig, som tagit miste och trott och talat ont, så hade inte far någonting emot dig. Den himmelske fader vill inte heller förgöra dig. Han ser vår svaghet. Tro uti Herren Jesu namn och blod synderna förlåtna, så ska friden flöda till din själ och du får som ett fritt barn vänta, att när stunden är inne så får vi tillsammans med vår kära bröder och systrar med varma bröst hälsa på varandra igen i det landet, där bristfälligheten har tagit slut och fullkomligheten har börjat.

Gudi vare tack, att han har hämtat vår käre far till hemlandet, där inte världens stormar mer brusar. Ett kärt och fint minne lämnades för oss under hela vår livstid.

Låt oss barn komma ihåg, att världen är främmande. Guds barn. Bär oss i era förböner.

Hälsar er en svag broder

Yrjö Ainali

(RS 1938:12)