FRÅN VASA

Vår käre trossyster Maija Liisa Tuura har fått flytta il hög ålder, efter en lång vandring och trons goda kamp, fullkomligt rättfärdig till hemmets härlighet, Vasa Juni 4:de, 1905. 86 år 5 mån, 15 dagar gammal.

Den här käre avlidne “Kalajokis mummu”, som man kallade henne för, var född i Kalajoki. I sökande om hennes själs salighet uppfyllde Jesus sina löften, när Han sade: ”Den som söker skall finna och till den som bultar skall det upplåtas”. När predikan från norr började höras om himmelrikets nycklar, så lutade även hon sitt öra för att lyssna till den rösten för ungefär 35 år sedan. Och Jesu tunga lidande och död, i kärlek mot den fallna människosläktet, liksom uppståndelsens kraft, väckte och pånyttfödde henne från andlig död till ett levande hopp, Genom Jesu Kristi uppståndelse från döden till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som är förvarad i himmelen.

Härifrån skakade hon ingenstans, ty hon åt från sin födelse det brödet, som kommit ner från himmelen. Det slaktade lammet, som var slaktat från världens begynnelse, som genom sitt blod köpte oss till Gud folkslag, hedningar och tungomål. Hon var flitig i sina böner och A. Laitinens bönbok var henne speciellt kär, som hon flitigt sådde, rannsakade nyttan av vår Frälsares återlösning.

En gång här i Vasa så upplevde hon att själafienden gjorde hennes vakande och kristendom omintet, men det visades i en dröm, hur hopplöst den helige Petrus tillstånd var, när han nekade sin Mästare. Hur hemskt han grät i sin orolighet, när hans Herre och Mästares blick träffade Petrus. Om det berättade ofta denna “mummu” med tårar i sina ögon, att inte hon, och ingen annan kristen skulle glömmandes glömma sin dyrbara nådemedel som man fått ej heller sin benådare Jesus. Jesus, som ändå gentemot denne bedrövade Petrus, skickade förbarmade och varma hälsningar åt honom efter sin uppståndelse från graven, som man ser, att ånger sorg över synden rör den himmelske förälderns hjärta och att Herrens ande bor i dem, som har ett sorgset och förkrossat hjärta.

Det sista halvåret i sitt liv, när inte “mummu” orkade fara till Gudsbarns samlingar, talad hon flitigt från sin säng, att vara världens salt, bla talade hon om de förkunnare, som har rena händer. Den fromme förblir på vägen och den som har rena händer, den förblir stark(Job 17:9). Hon bad att de kristna kom med några smulor åt henne från mötena. När hon fick dessa så var hon nöjd däri, men hon ojade de som höll skilda möten. Det hade en gång även för mig farit ett par veckor utan att jag besökt henne, och när jag sedan for, så började hon säga: Det kommer en färsk gren från vinträdet, som man får levande bröd, vari man blir uppfriskad och ofta började sjunga “ När alla dagar slutar, låt mig saligt somna” osv.

Dagen innan hon dog fick hon sendrag, men under plågan så mumlade: den rättfärdiges väg är lycklig och Guds godhet är allt dolt. Sedan bad hon under tårar att komma ihåg en stor syndare som hon i era böner, ty den rättfärdiges böner är stark. På samma gång komma ihåg, hur den ogudaktiges väg förgås, som är är i otro och har förskutit Jesu förtjänade nåd och salighet, men rättfärdighetens väg är Jesus. Sedan skildes vi och med den sista ljudet med Gudsfrid, med en omfamning så lämnade vi varandra. Påföljande dag, hennes avskedsdag, for jag från min tjänst till henne efter kl.12. Hon svamlade, men när jag talade åt henne om Gudsbarnens lön: Jag är din sköld och outsägligt stora lön, så klarnade hon och de sista orden, som hon svarade var: ”Ja Kristi förtjänade arv minskar inte- minskar inte.” Sedan såg det ut som hon var trött, och vi trodde hon somnade. Ändå ville jag säga farväl, lade munnen mot hennes öra och sade: Sov nu uti Kristi sår! Hon vände huvudet mot mig, munnen log och ögonen sken, två gånger drog hon efter andan och sedan skildes från en sliten kropp till den himmelske fadern kl. 12:48.

Återvänd nu min själ till din vila, för Herren gör allt gott mot dig! (Psalm 116:7)

Jag ber att dessa radet til hennes minne i tidningen Armonsanoma, eftersom hon har kära tronsbröder och systrar både i Finland men även i Amerika. på samma gång ber jag att ni kommer ihåg mig inför nådastolen.

Er svaga broder

Matti Kuula

(Armonsanoma 1905:9)