JONAS VREDE

(Jona 4:4)

Under profeten Jonas tid fanns den stora Ninive staden, där det fanns över hundra tjugotusen invånare, där syndens talrika och stora synder var blottade och öppna inför Guds ansikte. (Jona 1:2)

Gud, som alltid älskar alla människor, ville inte, att folk i detta stora antal skulle förgås i synderna för evigt. Han sade till profeten Jona: ”Stig upp och gå till den stora staden Ninive, och predika där.” (Jona 1:2)

Jag skulle tro, att Jona som kristen och profet och som fått mycket förlåtelse av Gud att han hade skyndsamt farit på predikoresa, för att förkunna bättring och syndernas förlåtelse till de stora syndarna i Ninive. Men detta skedde ändå inte. Tvärtom flydde Jona, tog sig i en båt för att fara över sjön för att gömma sig från Herrens ansikte. Herren ville ändå visa åt Jona, att Hans befallning skall hållas högre än alla mänskliga åsikter. Herren lade för den skull det dyraste guldet i prövningens ässja.

På sjön steg en våldsam storm. På grund av en lott befanns profeten som den skyldige. Jona kastades i vattnet. En stor fisk slukade honom. I fiskens buk så kom han i ödmjukhet ihåg sin olydnad gentemot Herrens befallning. I hjärtats stora trångmål bad han till Gud. Han berättar själv så här:” Jag ropade till Herren i min ångest och han svarade mig, Jag ropade ut helvetets buk och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet mitt i havet så att strömmarna kom omkring mig. Alla dina vågor och böljor kom över mig. Jag tänkte att jag var bortkastad ifrån dina ögon, men jag skulle ännu få se ditt heliga tempel. Men jag vill offra med tacksägelse. Mitt löfte vill jag betala åt Herren, för att han har hjälpt mig.” (Jona 2: 3-5, 10)

När fisken sedan hade på Herrens befallning spytt ut Jona på land och han hade blivit räddad, gav Herren en förnyad befallning åt profeten att fara till staden Ninive och förkunna, att förakta Herrens frälsnings nåd leder till att Ninive går under. Nu for Jona ”efter Herrens ord” till den stora staden. Predikandes där ”under en dags” resa skedde det så lyckligt, att männen i staden Ninive trodde (Jona 3:5). Även konungen ”klädde sig i säck och aska” (Jona 3:6). Han gav befallning åt folket, att ”de ska ropa ihärdigt till Gud, och att allesammans skulle återvända från sin onda väg och från sina händers ondska” (Jona 3:8). Då Gud såg deras gärningar, att de omvände sig från sin onda väg, ångrade Gud det onda, som Han hade talat att han ville göra med dem, och Han gjorde det inte (Jona 3:10).

Man skulle kunna tro att jade glatt sig i sitt hjärta och tackat Gud för den stora nåden och barmhärtigheten, då Herren hade förbarmat den stora och mäktiga staden. Så skedde det dock inte. Tvärtom verkade det till både vrede och sorg hos Jona. Jona beklagade det, att Herren var för hans skapade människor i Ninive ”nådig, barmhärtig, långmodig och av stor mildhet och du låter ångra dig det onda” (Jona 4:2). Han klagade fortsättningsvis så: ” Ta nu, Herre, min själ ifrån mig, för jag dör hellre än lever” (Jona 4:3). Men Herren blev tvungen att förmana Jona och säger: ”Menar du, att du har skäl till att vredgas?” (Jona 4:4)

För oss kristna känns det helt oförstående, hur Herrens profet kunde ha sådana saker, dels sorg men även vrede. Hur kan en kristen vredgas, att Guds ord predikas efter Herrens egen befallning för en stor syndare? Om vi kristna tänker på profeten Jonas själstillstånd, så av tvång måste vi förundras, hur Jona som kristen och profet har vredgades mest över det, att den stora stadens Ninives innevånare, ända från konungen har fått genom en hörbar predikan fått höra Guds stora nåde kallelse för egen del, och har även trott det.

Jona hade gått så långt vilse i felaktigt förstånd, att han inte ens dolde det, utan talade till Gud i sitt hjärtas ångest. Men Herren talade till Jona: Menar du att du har skäl att vredgas? Nej käre Jona det finns ingen orsak för ilska om man predikar omvändelse och förlåtelse av synder för människor, för en återlöst människa fast också i staden Ninive. Det är inte rätt att bära ett hjärtats vrede, för att människor gör bättring från synderna och tar emot Guds nåd. Det finns ingen som har del av Guds skapelse, som i felaktigt hjärtats förstånd vredgas ända till att önska sin egen död, att skapade och återlösta människor ger starka och fasta trofasthetslöften till Gud och Herren Jesus och blir Guds barn.

Eftersom Herren inte övergav människornas odödliga själar i staden Ninive, så hade inte profeten rätt i att bli vred, i det att Gud ville predika hans ord till dem. För tron kommer av hörande, men hörandet genom Gudsord. Må även denna forntids händelse vara en tydlig undervisning för folket i vår tid, att den som efter Herrens befallning och med den gåva som han fått, gör arbete så länge dagen är. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Låt oss inte vredgas som Jona, att Herrens ord predikas över hela världen. Jesus säger själv: ”salig är den, som inte tar anstöt av mig”. När inte Herren Jesus, himmelens och jordens Herre begränsar att Hans heliga ord predikas, utan tvärtom många gånger uppmanar till det bland annat: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium till allt skapat” så vill inte vi heller, kära bröder och systrar, förändra detta Herrens befallning. Från den stora nåd vi har fått, må våra syndiga hjärtan bära en barnslig och ödmjuk tacksägelse till vår blodsbrudgum Herren Jesus, som lever och regerar med Fadern och den Helige Anden för evigt, och som inte har någon ände på sitt rike.

Nådens och fridens hälsningar:

E. E Konttijärvi.

Rovaniemi

(RS 1935:8)