RÄTT BÄTTRING

”Guds rike är nära; bättra er och tro evangelium.” Mark. 1: 15. Med dessa ord började Johannes Döparen sin bättringspredikan i Judeens öken. Då människan genom syndens svek avfallit från Gud, så är hennes hela varelse, så fort hon börjar utvecklas här i världen, begiven på allt ont. Om det inte finns de, som varnar barnet med kärlek och ödmjukhet från allt ont, så fort det börjar skilja på gott och ont och i synnerhet om det växer upp i dåligt sällskap, så kan det inte ha böjelse till något annat än ont. På så sätt hemfaller största delen av människors barn ända från barndomen till syndautövning, syndaträldom och mot den eviga dödens väg. Därför sker det en evig olycka, om inte bättring görs i nådatiden. Sorgligt är, att ännu i vårt tidevarv de flesta barn av kristna föräldrar hemfaller till syndens väg, så fort de börjar urskilja gott och ont. En sannskyldig bättring borde ske.

Arbetare, försedda med Johannes Döparens gåvor, borde finnas, som skulle äga vassa ödemarksyxor, så att de modigt skulle predika bättring åt lärda och olärda, åt fattiga och rika, predikanter, för vilka världens gods och ära inte kommer ifråga, utan Guds ära och människornas odödliga del, vilka utan medömkan, utan anseende till personen, oberoende av möda och förföljelse, må predika bättring på Johannes Döparens vis, att hos människorna skulle uppväckas rätt syndakännedom. Endast på så sätt skulle evangelium få plats. Om människorna felas syndakännedom, så finns det inte plats för nåden, ”men där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer”.

Rätt bättring är det, då människan genom Guds lag blir väckt att med sorg känna och se sina förr utövade synder så tunga att man inte alls har lust att kvarstanna i dem eller fortsätta sitt liv. Så uppstår ett verkligt frälsningsbehov. I sådana finns det plats för evangelium. Då de hör predikan och deras förstånd öppnas av Guds ord till att fatta Jesu fullständiga förlossning, att Han med sin pina och död frälst just mig från synden och döden och utgjutit sitt blod till mina synders förlåtelse och då de av Gud får mod att tro och den Helige Andes pant i sina samveten, så få de kraft att upphöra med synden, om de också skulle ha varit utövare av hur hemska synder som helst. Till och med blodröda synder förlåtas. Jesu oskyldiga blod renar även dem. Mördare, löftesbrytare, äktenskapsbrytare, på många sätt sina kroppar förorenande får kraft till renhet. Tjuvar och illgärningsmän vandrar i ärlighet och sanning. Drinkare och svärjare får kraft att upphöra med synden. De som förr sökte sin förnöjelse i dans, kortspel och på allehanda förlustelseställen, blir uppbyggda av det eviga livets hopp, av Guds och Herrens Jesu närhet i anden.

Dessa är bättringens sannskyldiga frukter, då Gud börjar göra sitt bättringsarbete i människan. De bekänner sina synder, försonar sina förra trätobröder och hämtar tillbaka den med orätt vunna egendomen. Därför är inte rättfärdighet av gärningar; utan av idel nåd för Jesu förtjänsts skull, av Gud given som kärleksgåva. Men nåden lär sannfärdighet. Den Helige Ande leder till all sanning. Om någon säger: ”Jag äger Herren Jesus som rättfärdighet, jag är så fri, att då jag blott tror och en gång gjort bättring, så behöver jag inte göra bättring en gång till”, då har samvetet något fel. För synd, som alltid vidlåder, är det nödvändigt att fortsättningsvis göra bättring.

Eftersom Herren Jesus är vår rättfärdighet, så är vi inte mera syndens tjänare. Vi följer med Guds kraft efter Lammet, vartän det går. Då är vårt samvete så ömtåligt, att om vi i ovaksamhet i tal eller gärning kommer att göra emot Guds ord och den Helige Andes sakta förmaning, så blir själen sjuk av att synden fjärmar oss från Jesu kärlek. För vårt eget behovs skull måste vi då ödmjuka oss att bekänna våra fel sådana de är och tigga om nåd och syndaförlåtelse. I Herrens Jesu gemenskap lever man inte i synd. Den som sålunda vandrar, lydig den Helige Andens röst, är inte under lagen. De i synd vandrande är under lagen. Dem dömer lagen, fastän de hur mycket som helst inbillar sig vara i nåden. ”Skall vi förbli i synden, på det nåden skall överflöda? Bort det; vi som är döda ifrån synden, hur skulle vi ännu leva i den?” och återigen: ”Ge inte era lemmar åt synden, ty synden skall inte vara väldig över eder, eftersom ni inte är under lagen, utan under nåden.” Ännu såsom varande i nådatillståndet bör vi vandra som bättringsgörare, eftersom vi bära på en fördärvad kropp, som synden alltid vidlåder och gör oss tröga.

Just vaksamma själar får ofta tvivel, då det egna fördärvet framträder. Det skymmer ofta förlossningens dyrbarhet. Den fattige vandraren tvingas ofta att klaga över sin egen oduglighet och tigga om nåd och förlåtelse. Vi har inte sluppit dess längre på denna väg, men vårt hopp är, att den himmelske Fadern har vård om sina fattiga barn för sin egen Sons och sitt heliga namns skull, så att de lyckligen får komma till målet. Då glöms alla vandringens mödor och vi får höja vår röst till att sjunga halleluja åt Gud och Lammet, som har upptagit oss i sin nåd, behållit oss i sin nåd, alltid förbarmat sig över oss och förlåtit oss, att vi får se slutet av denna stormiga ödemarksfärd.

Guds frid må vila över Herrens Sion! Önskande alla Herrens egna lycklig resa till hemlandet.

Pauli Rantalas predikan 1925

(RS 1957: 1)