SINAIS OCH SIONS BERG

Hebr. 12: 18-29

Det är ljuvligt att i de bibliska berättelsernas ljus skåda kristendomens morgonstund på den apostoliska tiden. Om ingen annan församling har man kunnat ge ett ädlare vittnesbörd en vad Lukas ger: Och i hela hopen som trodde var ett hjärta och en själ. (Apg 4:32). Hopen av många tusen kristna hade smält samman i broderlig kärlek. Till någon högre fullkomlighet kan man knappast komma.

En ljuvlig enhet rådde länge. Men när Herren började församla ”andra får”, såsom Jesus säger att han har (Joh 10:16), när det inte bara var de av omskärelsen som kom till församlingen utan också hedningar, så ser vi den första oenigheten i denna Herrens jord. Det var så svårt för dem som växt upp i judendomen att förstå, hur de lagens bestämmelser som Gud själv givit skulle sluta att gälla. I Hebreèrbrevet förklaras, vad dessa av Gud givna förordningar har för betydelse. Brevets författare börjar förklara den korsfäste och med ärans härlighet förskönad och upphöjde Jesus. Han visar, att gamla förbundets skugg- och förebilds gudstjänst då upphör, när ”godhetens gestalt själv, som de avbildar, kom till världen genom Jesus Kristus Guds enfödde son. Han har tidigare förklarat det förbund, som Gud gjorde när han ledde sitt folk från träldomen, vilket förbund Israeliterna inte höll. Herren ämnade göra ett nytt förbund, inte ett likadant som det tidigare var. Om detta förbund talar Jeremia i det 31:a kapitlet. Herren ämnade lägga sin lag i nya förbundets barns hjärtan genom att utgjuta Sin Ande i dem. Det är ett nytt förbund mellan människan och Gud. Herren tänker i detta förbund göra sig själv känd med människan i hennes hjärta och samvete, såsom Han lovar: ” ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste. Ty jag blir blidkad över deras orättfärdigheter och deras synder och ondska skall jag inte mer komma ihåg”. (Hebr 8: 11,12)

Jag vill understryka ordet ty. Det ordet visar, på vilket sätt Gud gör sig själv känd, nämligen hur han blir blidkad över människornas synder och hur han förlåter deras brott. Där man känner försoningsoffret genom syndernas förlåtelse, där tänds Guds kärlek i hjärtat. Där stiger människan in i ett nytt förbund med Gud, i det förbundet tjänar hon inte Gud såsom i det gamla förbundet enligt bokstaven, utan i sinnets förnyelse som Guds kärlek har verkat.

I det stycket som det hänvisas till i början i detta brev talas det om två berg, om Sinai som brann av eld, i vilkens storm och mörka töcken alltid hörs domsbasunens klang, och om Sions berg, om den levande Gudens stad, där nya testamentets medlare Jesu bestänkelseblod talar bättre en Abels blod. Om det tidigare sägs ännu, att det är skälvande och byggt, om det senare att det är bestående och ett sådant som inte kan bäva.

Dessa två är huvudsakerna i detta brevstycke. Vad talar Gud till genom dessa? Han vill förklara, hur dyrbart det är att hitta ett som inte kan bäva, oskälvande, evigt förblivande rike och dess grund.

Den tidigare bilden är av Sinai berg, på vilket Gud gav gamla förbundets lag. Dess bild finner vi i Mose skrifter. Det är en bild av en väckt människas samvete. Nu sägs i detta missionsbrev åt trötta Guds barn: Ni har inte kommit till en sådan kristendom, när ni blev ledda med evangeliì predikan att tro era synders förlåtelse i Jesu blod. Gud har funnit många vid det berget i dess hårda storm, i dess förskräckliga invärtes mörker och samvetets plåga hördes domens röst. Inte är denna erfarenhet obekant för er, vänner. Ni kommer nog ihåg, med vilken känsla ni stod under detta testamente och inför den rättfärdige och syndernas hämnare.

Men i denna tid finns det mycket människor, som inte finner något rum för Sinais testamente. Nuförtiden är det många som tycker att det är fel att ens tala om en Gud som fördömer och straffar synder, som hämnas fädernas missgärningar till tredje och fjärde led, på dem som hata honom. Mången försöker slingra sig förbi detta förbund och tänker: bara jag ber och suckar, inte kan Gud vara så hård. Här är grunden för den falska kristendomen, fariseiska heligheten och egenrättfärdigheten. Paulus skriver i romarbrevets 10 kapitel, vad orsaken är till egenrättfärdigheten och var den har sin början: Ty de förstår inte Guds rättfärdighet, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och är så inte Guds rättfärdighet undergivna (10:3). De känner inte Guds rättfärdighets krav, att hela lagen skall hållas och att man måste fullkomligt lyda den, såsom Gud säger: ”Förbannad skall den vara, som inte uppfyller alla dessa lagens ord och gör därefter”. Herren nöjer sig inte ens med yttre gärningars fullkomlighet – dem kan inte heller människan uppfylla enlig Guds helighets mått – utan han kräver hela hjärtat. Således de människor, för vilkas ögon Mose täckelse är borttaget, har i sina samveten blivit förbrytare emot hela lagen. De har sett, hur de i sina heligaste åthävor och strävanden är syndare, såsom Svebelius säger i katekesen: ”att hålla hela lagens budord utan kärlek är skrymteri”.

Men ingen har lärt sig att älska Gud i lagens skola. Om någon påstår detta, så säger jag bedrövad: ett mångfaldigt täckelse är för ditt samvete. Kan någon som är under lagen och dömd önska komma inför Guds ansikte. Om han får en sådan tanke, att jag måsta stiga inför den allsmäktige domaren, så bävar hans själ och blodet liksom stelnar. En som känner Guds rättfärdighet i sitt samvete flyr fast under jorden, om man blott kunde undfly rösten från Guds dom: Förbannad vare du, lagbrytare, du måste döden dö! I denna bävan och fruktan, som människans samvete får känna vid Sinai berg, har en nödställd klagat och utbrustit:

Vart flyr jag för Gud och hans heliga lag?

Den drabbar mig nära och fjärran.

Hur skall jag på domens förfärliga dag

väl kunna bestå inför Herren?

Gud vare mig syndare nådig!

Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser,

Där står mina synder beskrivna;

Och kastar till jorden jag ögonen ner,

Där äro de alla bedrivna.

Gud vare mig syndare nådig!

Vart skall jag mig vända, var finner jag tröst

I denna min jämmer och smärta?

Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst,

Som hyser mitt syndiga hjärta.

Gud vare mig syndare nådig!

Hur kan då en fördömd komma bort från ett sådant tillstånd?

Emot honom kommer evangeliet om den dömde, som oskyldig dömdes istället för de som det fanns orsak att döma. ”Kristus har förlossat oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss.” (Gal.3:13) Herren kastade den förbannades förbannelse, syndarens synder och den dömdes dom på sin oskyldige son, han bar allt detta på sin kropp då han som ett offerlamm hängde på dödens träd inför Guds vrede. Han smakade dödens bitterhet istället för de dödsdömda. Hela lagens förbannelse lades på honom, då han betalade det, som han inte hade rövat. Se på honom, då han tömmer kalken, som vi med våra många synder tillredde. Se på det huvud som är sårat av törnekronan, som på korset dignar ner i dödens trötthet. Hör, hur Han ber, klagar och gråter! Och så sjunker hans ande i dödens djup.

Jag åberopar er erfarenhet, kristna. Du kommer ihåg, när du stod i Sinais förskräckliga storm och blev ledd till detta berg, där nya testamentets blodiga medlare skyddar de som kommer till honom från den allsmäktiges heliga vrede, hur bestänkelseblodet i försoningens predikan började tala om alla synders försoning och förlåtelse, vilket under det verkade i ditt dömda samvete. Det evangelium som kommit från himmelen lämnade dig inte att betrakta dina egna sår och den förödelse du åstadkommit med dina synder, utan den Helige Ande ledde dig genom försoningens predikan att skåda alla dina synders fullkomliga försoning, hur vår Herre Kristus bar dem alla ända till graven, hur Han uppstod segerrik från klippgraven utan dina synder. Var lämnades dina synder? Förut så tryckte de dig. Nyss så såg du dem kastade på Guds Lamm, som bar dem ända till graven. Och från graven uppsteg nu inte en enda av dina synder, för vilkas skull Jesus var så blodig, när Han som segerns Herre och dödens segrare uppstod och kom med rättfärdighet. De syns inte mera på Jesus. O, vart lade du mina synder, käre frälsare! Han svarar: ”Jag spikade dem alla fast på korset”.

Detta förkunnade den Helige Ande åt dig i evangeliets försoningspredikan. Han öppnade det nya förbundet åt dig i detta. Där förklarade avståndet mellan nya och gamla förbundet och deras skillnad, att mellan två förbund gick döden till de syndernas försoning, som var gjorda i det gamla förbundet. När vi hörde detta så började den Helige Ande öppna förståndets ögon. Nu öppnades genom tron såsom nytt, himmelskt stort och ljuvligt: Min skuld är betald! Jag är försonad! Syndernas förlåtelse tillhör mig! Vi fattade tag i detta, ty Guds eviga löfte vittnade att detta är en fast och orubblig sanning. Det var ett underbart fynd, som tron gjorde där. En helt annorlunda vind började blåsa. Sions berg öppnades härligt inför oss, där bestänkelseblodet talade om en evig nåd, förlåtelse, Guds barnarätt, rättfärdighetens gåva, frid och glädje.

När det talas om den förskräckliga stormen, som en människa som vaknat ur synden erfarit, och detta att bli kristen, kanske någon, som bevarat sin barndoms dyrbaraste gåva, tron, hör frestarens viskning: ”du har inte samma erfarenheter av detta att bli kristen”. På den tiden, då man försökte få Sinais storm till Sions berg, så tryckte man genom detta många som bevarat bardomskristendomen i hopplöshet. Man klandrade Davids tro innan hans fall, för vilkets fall skull David fick äta bedrövelsens bröd. Men kan det finnas någon bättre kristen en den, som har den Helige Ande? Skriften säger om David långt före hans fall: ”Herrens Ande kom över David”. Så om David inte tidigare skulle ha varit ett Guds barn, var han isåfall tvungen att göra synd för att bli salig? Var han tvungen att ligga på hordomens bädd och mörda, för att bli behaglig inför Gud. Gud vare tack, att det också finns av dessa, som har bevarat barndomens tro. En sak är gemensam och likadan för alla i Guds stad, både för de som bevarat barnatron och för de som blivit upplyfta från sitt fall: Den blodiga förlossaren, Lammet, som dödat är, Han, som hade ett lejons kraft att öppna en stängd himmel, men av hjärtat ödmjuk och stilla som ett lamm är sargad på Sions segerberg mitt ibland sin köpta hjord. Även barndomskristna behöver Jesus helt och hållet. Till honom har alla troendes ögon vänt sig ända ifrån Abel. Evigheten är inte så lång, att den saliges öga skulle tröttna och förargas på att skåda Lammet. Den psalm blir som ny: Du är dödad och har återlöst oss med ditt blod! Därför, att Lammets skepnad har blivit så härlig för den återlösta segerskaran, kastar den sina kronor inför Hans tron.

I det stycket som vi hänvisade till i början talas också om de förstföddas församling. (i den finska översättningen står också om ”yhteisestä kokouksesta” men inte i svenska Hebr 12:23)

De förstföddas församling är ett förunderligt ord, och det stället som hänvisades till är det enda där det nämns i bibeln. Några partistiftare har av detta gjort en särskild trosartikel ”de förstföddas församling”, som med ”smärta är född i svenska lappmarken” och är den enda rätta församlingen på jorden. Alla borde buga sig och följa deras trälbindande människolärdomar.

Om författaren till detta missionsbrev hade en sådan tanke, skulle den hebreiska församlingen ha fötts med smärta i Jerusalem, och skulle vara den äldsta församlingen på den tiden. Men här sägs verkligen inte: ”ni har gått till er själva.” Skriften känner en förstfödd från de döda och en furste över konungar på jorden (upp 1:5), som är förstfödd bland många bröder, som Herren själv ställde som den förstfödde, den allra högsta bland konungar på jorden (Ps 89:28). Om honom var det predikat som kvinnans säd i paradiset. Från deras församling, som trodde på denne förstfödde, var Abel den förste, som for till himmelen. Till denna församling har genom alla världens tider alla de hört, som har trott på det utlovade lammet. Den Helige Ande har aldrig någonsin fött någon annan församling, utan alla som har blivit födda av Gud har han fört till denna församling både under gamla såväl som under nya förbundets tid. Den församlingen har alltid funnits på jorden, såsom skriften säger: ”Om Herren Sebaot inte skulle låta något lite bli kvar för oss, skulle vi vara lika som Sodom och lika som Gomorra”. (Jes 1:9) Men församlingen har i sanning ofta varit lik en fälld ek. Men då i den har funnits kraft att bära frukt, så har det alltid uppstigit nya skott. Gud har alltid haft en församling på jorden. Ibland har den varit i större blomstring, och ibland har det sett ut som att den helt håller på att försvinna.

Till denna församling har alla de gått, som från världens begynnelse trott på Lammet, som dödat är.

Då du kom genom blodet till Sions berg, när alla dina synder blev utstrukna och förlåtna, då steg du, broder och syster, från lagens testamente till ett nytt förbund med Gud. Rösten som talade upphörde. Gud började synas kär och som en nådig fader genom bestänkelseblodet. Vad gjorde du då? Du lovade många gånger dig själv i förbund med Gud, som med testamentets blod frigjorde dig från domen.

Detta är en rätt och sann befrielse ifrån lagen. Detta är inte en ”stulen frihet” enligt något lärosystem, utan det är att genom Jesu blodiga återlösning dö bort från lagen och uppstå till Guds förbund tillsammans med den från de döda uppståndne Jesus. Den frihet som detta ger börjar i samvetet. Nya förbundets barn gör inte sin resa med fruktan för helvetets straff, utan kärleken binder henne att följa Lammet, vart det far. Jesus vann hjärtat. Tusen och miljoner har tvingade av denna kärlek gått ut från världens läger och tagit på sig Jesu kors, när de fick gå till Sions berg, det rike, där domen inte hörs, utan blodets röst som talar gott.

Detta rike är inte tillfälligt byggt och kan inte bäva, utan evigt förblivande. Om detta rike förklarade frälsaren åt de skriftlärda, som väntade att det skulle komma synligt, som ett jordisk messias-rike, att Guds rike kommer inte så att man kan se det, utan Guds rike är mitt ibland er. Paulus säger: ” Ty Guds rike är inte mat eller dryck, utan rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande”. Det är inte något geografiskt rike, inte heller något begrepp som hör till atmosfären, och det är inte byggt med händer. Det är något, som finns inne i människohjärtat. Där det finns människor, i vilkas hjärtan den Helige Ande har genom nya testamentets blod fått verka födelse av Gud, så att deras invärtes människa är delaktig av rättfärdighet, frid och glädje, där föds en församling, de heligas gemenskap. Även om dessa människor har många frestelser och sorger, så ljuder ändå i deras inre som grundton: Abba, käre fader! Den rösten hörs inte endast på förklaringsberget, utan också då man är i frestelse. De har en ständig tillgång till faderns hjärta genom Jesu blod, ty Gud själv har lovat, att vara med dem och bo uti dem.

O, härliga Sions berg! Tusentals vitklädda änglar är där, med Herrens egnas gemensamma sammankomst, där nya förbundets medlare Jesus Kristus regerar och utdelar sin himmelska välsignelse genom sitt bestänkelseblod. Från världens begynnelse är alla de, som blivit frälsta genom offerlammets blod, festfolk på Sions bergs högtid, ty allas deras namn är skrivet i himmelen. På detta berg hörs inte hämndens röst, som Abels blod ropar. Jesu blod talar förlåtelsens ljuvliga språk ända till världens ände. Då Hans sårs blodkällor öppnades, hördes ropet: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”! Det blod som flöt ned på marken på Golgata torkade inte i Palestinas mull, utan genom sitt blod steg Jesus in i det allra heligaste, till himmelen inför Guds ansikte. Från himmelen, där blodet som är utgjutet för syndares skull är inför Gud, hörs nu blodets röst till jorden. Det oskyldiga blodet förblev inte stum. Tack, Jesus, att vi också har fått höra den rösten, som talar om syndernas förlåtelse åt syndare.

Men det hörs också en varning: ” Se till att ni inte visar bort honom som talar till er!”

När, du fattiga själ, hör blodets röst, visa inte bort, förskjut det inte, utan ta emot det och tro det. Det finns människor, som har en bokstavstro i huvudet, att Jesu blod renar från synden, men som, när de får höra frågan om dina synder är förlåtna, blir förvånade och tiger. Är det inte då så att han förnekar blodets röst? Om man tror blodets röst, börjar den tala, först frihet och frid i samvetet och sen får den till stånd att den troendes tunga börjar bekänna och förkunna det för en plågad och betryckt.

Må vi inte, kära, förneka blodets röst!

Inte hade de lov att fly undan, som stod vid berget som brann av eld. Mycket mindre kan de fly som förkastar nya förbundets nåd och barmhärtighet. Bibeln berättar, att Sinai berg bävade, när Herren rörde det. Men fastän samvetena bävade vid bergets fot, så blev ändå inte en enda själ hörsam åt Gud därav. Snart dansade folket igen runt guldkalven. I Haggais 2 kapitel lovar Herren, att då ”alla hedningars tröst kommer”, så skall Han röra himmel och jord. Då skall det som inte kan bäva förbli. Det förbund som gjordes i den första världen vid det bävande Sinai var inte förblivande. Men när nya förbundets medlare steg in i det allra heligaste, vad var det som då inte rördes? När ”alla hedningars tröst” steg inför Gud med sitt blod, gjordes ett förbund, som inte bävar, eller bryts. Den kristendomen bävar inte, som är grundad på Jesu försoningsblod. Alla de yttre sederna och reglerna som människorna stiftar är bävande, de består inte. Men den hjord, som bygger sitt salighets hopp på Jesu blods grund, står utan att bäva även då, då himlarna rämnar av eld när Domaren beträder domstolen.

Må vi beflita oss, kära, som blodets uppsamlare och förbli stående på bergsgrunden. Våra liv är inte i människoregler, ej heller i ”den rena läran”, där Gud i sanning må bevara oss, utan i försoningsblodet. Vi är återlösta med blod, där är liv och frid. De som fattar detta genom tron, de nalkas nådastolen med en helig högaktning och följer Guds vilja till Hans behag på barnavis.

Herre, hjälp oss förbli starka i denna tro enda till slutet!

Juuso Runtti

(Siioninlähetyslehti 1924:2)