SUCKAR FRÅN SIONS FÅNGAR

"När Herren friar Sions fångar, så är det som att vi ser i en dröm. Då fylls våran mun med ett leende och vårt hjärta är fullt av glädje. Då sägs det om hedningarna: Herren har gjorts stora saker för dem, och Herren har gjort stora saker för oss, det glädjer vi oss åt" (Ps. 12: 1-9).

När vi följer Guds egna som vandrade under Gamla testamentet tid och deras inbördes känslor i Guds ords ljus, så kommer det ofta fram, hur härlig slutmålet och framtiden i evigheten har liksom blossat upp i vandringsmannens trosögon. Med hoppets teleskop har de siktat sig så nära slutmålet, att ett rop kommit från dem i Herren som för psalmskrivaren. För frestelser och mödor har varit även förut för Guds barns vandring här på jorden såsom det är för oss.

Fast vi är inte kära mer som otrons fångar, då vi genom tron har blivit friade genom syndernas förlåtelses predikan i blodet kraft, så kan ändå ett Guds barn känna sig som fånge och fängslade. För Guds egna kan känna sig fånge när man är i sin odödliga själs lerhydda och som sådan så hårt fast i bojor, att det inte går att tolka den odödlighetens känslor, fast man skulle vilja. Som fängslade är ett Guds barn från den sidan, att han strider med fångvaktaren, mot den gamla människan, den, som använder arvs synden som vapen.

När man i den här striden för vår odödliga själ behöver få kraft, vapen och hjälp av Gud, och när man bara känner det, att belägringen är så hård och lång, att man kan hamna i hungers död innan freden kommer, då när luften klarnar, och man får skåda i tron, hur själen är som segrare när den befrias från fängelset av Herrens nåd. Utöver det får den se, att även hedningarna ger bekännelsen av Herrens underverk och Hans stora nåd. Är det då förunderligt att Guds egna av glädje ropar: engång skall mödorna ta slut för evigt.

O kära vandringsvänner, hur dyrbart är det inte, att Gud har fött oss till tronslydnad och lovar oss ett levande hopp, att vi en gång kan säga till fyllest: ”Herren har gjort stora saker gentemot oss”. För det är det orsak att glädjas i evighet. Jag har en sådan lust att ännu åt er kämpande vandringsvänner säga några tröstande ord, ni, som är i avskedssorg för någon kärs bortgång. Låt oss kära även under striden se på löftena, att vårat bröst är en gång fylld med fröjd, att inga avskedssorger trycker oss mer. Frestaren är för evigt avskild.

Må den käre Fadern hjälpa alla stridande barn att förbli som segrare. För det finns många faror att undvika och övervinna många frestelser, som inte världens tidningar vet att berätta om. Månget Guds barn känner invärtes frestelser och smärta, när man ser, att själafienden har förrått en familjemedlem på syndens stigar, som för den skull får tåren att rinna och lämna ett synligt tecken på den nedbrutnes kinder som ett vittnesbörd om frestelsernas överflöd. Ändå är det ett hopp om tröst, att alla frestelser avtar för evigt. Och då, när den trötte kommer fram, känns vilan ljuvlig. Man får vila i all oändlighet. Och man behöver ej mera återvända till frestelserna.

Må Gud giva oss alla förstånd och kraft att alltid tänka så om frestelserna under vandringen, att de är nödvändiga för at vi skall förbli i en stadig tro ända till slutet. Lämnens åter i Gudsfrid ända till att vi likt turturduvan får sjunga oavbrutet. För egen del ber jag om era förböner inför Gud, att även jag skulle få som segrare förenas med flyttfåglarnas sång.

Janne Juuso

(RS 1950: 11)