TILL MIN KÄRE SON ERLAND

Åter efter en lång tid så är min vilja att uti Anden tilltala dig, eftersom du hamnat att bo långt bort. Min vilja är, att tala även till dig, min käre son, några ord om evighets sakerna. För dessa jordiska är så förgängliga och försvinnande. Jag känner det uti mig själv det att jag är ej har lång tid kvar på den här jorden. Eftersom jag är din naturliga mor, så är min andes vilja att på en ännu större orsaks skull ännu påminna dig, att ta emot nådens röst, medans det finns folk där som fått den Helige Anden.

Jag ber från djupet av mitt hjärta för dig min son, mitt kära barn, gör bättring här i nådatiden och far med de besluten till att följa Herren Jesus, och att det sedan må gå här i världen hur det vill, bara själen genom försonings blodets kraft har blivit rentvagen från de dödliga köttes gärningar har börjat tjäna den levande Guden. Plåga inte mer den himmelska älskarens hjärta, när han så kärleksfullt kallar till den stora nattvarden. Där tar inte maten slut från den Herren och nattvards utdelarens hand, som har låtit sitt liv och blod utgjutas på den förbannade jorden.

Genom försonings blodets kraft fick även jag, en stor syndare, Anden och livet från första gången då när jag gav löftet och fick upp min mun till att bekänna mina synder och be om att få dem förlåtna. Då öppnades himmelen, och helvetet stängdes, och i de blodets kraft är jag ännu vid liv och tror mina synder förlåtna, och i kraft av det blod så kan jag fara från denna förgängliga värld till att ärva den eviga äran, som är allas kämpandes lön.

När jag tänker på mina egna barn, två pojkar, som ännu lever uti otro så kommer det för mig de ogudaktigas lidande i evigheten, så kan inte min ande vara utan att ropa till den Himmelske älskaren och blodsbrudgummen Herre Jesu, att låt dem inte mer sova otrons sömn utan väck dem till att se, att olyckligt är slutet för vandringsmannen på den breda vägen, och så olyckligt, att elden ej tar slut och masken aldrig dör som plågar deras själ i evigheters evighet. Kära barn fortsätt ej mer gå på den breda vägen, utan ropa från djupet på på förbarmaren, och ropa så högt så det hörd ändå till nådastolen. Nådastolen, den Himmelska Älskarens hjärta är lika brinnande av kärlek som det var då när han kom hit på denna jord i syndig köttslig gestalt, och han dömde synden i sitt eget kött när han hängde mellan himmel och jord på det förbannade trädet, så den förbannade syndastackaren skulle få ärva evig välsignelse och lycka av blotta och oförtjänt nåd.

Så är det i sanning, kära barn, din egen, om du tar emot med en hjärtats tro denna erbjudna nåd, den nåd som Han, Himmelske Föräldern, erbjuder gång på gång. Det kan vara, att även för mig, när döden är nära, att jag för sista gången har utropat åt dig om denna stora nåd. Må den få eka i ditt hjärta, om inte förr så må den då få tala från mullen till ditt samvete, så att du inte får frid förrän du lovat tro i Förbarmarens blod dina synder förlåtna.

Pellobon Marja F. Ett brev i svaghet till en son 1906

(RS 1966: 7-8)