TILL MINNE AV ANTTI ISOTALO

”Din sol skall då icke mer gå ned och din måne icke mer taga av; ty Herren skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar skola hava en ände.” Jes 60:20

Dessa nya förbundets saker som profeten talar om, var genom tron gömda hos Antti Isotalo. Som genom många prövningar har fått flytta till att åtnjuta evig frid: 15/1 1906, 81 år 4 månader och 12 dagar gammal. Det var ljuvligt att vara vid hand dödsbädd och se hur härligt åldringen väntade på förlossningsdagen.

Hur stort värde han höll i den skaran som var ren tvagen genom blodet. Med svaga läppars ljud påminde han de som lämnas: att ofta samlas tillsammans och älska varandra. Hans hjärta var rörd då besökarna påminde honom att ärans krona är redo att tryckas på huvudet. Stor var hans kamp sista 6 veckorna, kroppens plågor var stora, foten måste amputeras bort och följden var att han flyttade bort efter 8 dagar. Som också aposteln skriver att vi förvandlas. Det är ett stort budskap för den rättfärdige, och det vittnesbördet har lämnats om honom till alla Guds barn.

Åldringens liv var inte vandring i rosor och blommor, utan en plåga efter annan följde under hans år. Som han vandrat på livets väg och erfarit på grund av tron. 3 gånger i handfängsel och förd till fängelse, någon gång till domkapitel, präster, nämndemän som granskat honom. Förd bort släpande honom i håret av djävulens tjänare, bespottad, hånad, hotad och smädad för Kristi skull.

Jag vill påminna livets väg vandrare kända och okända, bröder och systrar. Ta vara på de tidigare profeternas tålamod. Som talat i Herrens namn, som Jakob påminner, Kort är vår tid här på jorden, låt oss hålla för större rikedom att lida med Guds folk, än kortvarigt njuta i synden.

Åldringen var den som kom med levande Evangeliet hit till Björneborg (Pori), där ogudaktigheten härskade, mörker och öken. Här sådde han i Herrens Jesu namn och verkade genom Herrens hjälp och Guds arbete hade medgång, sant är deras läppars frukt den dyrbara skara som var omkring honom, minns och saknar.

Dyrbar var det arbete som han använde sista krafter till, vandrade orubblig, fast än mäktiga vågor och lärovindar slog och söndrade församlingar. Bevarade hoppets bekännelse som aposteln uppmanar. Han hade 5 barn varav 3 är i livet om vilka han hade stor omsorg, då inte hade vittnesbörd om att bli saliga. Nu har han fått den dagslön som är dyrbarast för de rättfärdiga. Detta livet är idel smärta och sorgens land. Men där denne åldring är, är evig vila och frid.

M.Stenberg

(Armon Sanoma 1906:5)