VITTNESBÖRD OM JESUS

”Men inte allenast för dem beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skall tro på mig. På det att alla må vara ett såsom du Fader i mig och jag i dig, att också de må vara ett i oss, på det att världen må tro att du har sänt mig. ” (Joh. 17: 20-21)

Den himmelska kärleken avbildas i Jesu liv och ord, och det kommer särskilt centralt fram i detta avskedstal. Det berör alla människor med likadan ömhet, även dem som är längst ner i denna värld. Han vill samtidigt uppenbara för lärjungarna hur de ska förmedla Guds kärlek genom den Helige Ande och Guds ord. Det finns ingen annan frälsning än Jesu Kristus.

”När hugsvalaren kommer vilken jag skall sända eder ifrån Fadern, Sanningens Ande som utgår ifrån Fadern, han skall bära vittnesbördet av mig. Men ni bär också vittnesbörd. Ty ni har varit från begynnelsen.”

Ödmjukt måste vi bekänna att vår visdom inte fattar dessa saker, Jesus talar om att Anden skall klargöra. ”Anden vittnar om mig.” Dessa saliga pingstens händelser har Guds barn fått erfara här i främmande land till hjärtans glädje och salighet. De ord som inte berörde tidigare, börjande tala i samvetet. Synden som tidigare var glädje, ger nu stor sorg. Det verkar i den högmodiga människan ånger och till att bekänna synderna och ännu saligare, det leder människan att be och få samt tro synderna förlåtna i Jesu namn och blod.

Jesu nåd och sanning, båda är lika nödvändiga himlagåvor. Gud ger åt ångrade och hörsamma barn den levande tron. Det känns lättare att tala och komma ihåg nåden, än att dagligen vandra i sanningen. Det är således nödvändigt för att bevaras i rätt förhållande till Gud, i barnets ställning, en som vill vandra efter Guds vilja, men känner sig som en oduglig tjänare. Vi skall vara klara över att det är endast av nåd, att jag bristfällig syndare får utan förtjänst äga Jesus, han som blivit till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, så det går som det står skrivet. ”Den som berömmer sig, han berömmer sig i Herren.” ( 1 Kor 1:30-31)

Detta är nu vår lära: Alltid talande om synd och nåd. Det skulle förändra nutidsmänniskan, men vi ber i ödmjukhet genom den Helige Ande till människornas samvete och leda hopp att de skulle väcka i synden sovande samveten, och leda dem till sitt nådesrike genom sin kärlek. Att där äga nåd och förlåtelse genom Hans blod.

Därför vågar vi inte förändra vårt tal eller skrivelser, då vi har ansvar inför Gud. Tron föder frukt, störst är kärlek. ”När jag var hungrig gav han mig att äta.” De rättfärdiga kom inte ihåg det. Allt var bara gåvor. Det är dyrbart om barnet känner sin skuld till Gud. Det kan vi aldrig betala, det växer bara mera.

Men när vi igenom tron får ta emot himmelska gåvor då ska vi dela med oss av dessa.

Nådens Gud må ge rätt trons ljus, att var och en verkar med den gåva Gud gett oss, att Kristi kärlek kräver och att inget annat driver oss därtill, att flocken samlas runt Jesus som gett sitt liv och blod, Så vi blir att vara ett!

Ringa broder

Taneli Kyhälä

(RS 1966:3)