VÄCKELSENS TIDER

Stor är Guds långmodighet och kärlek, som leder människan till bättring.

Min far höll kristendomen som felaktig lära. Det var också min uppfattning. Men jag blev väckt i mitt samvete, när jag var tjugo år gammal. Synden kom på mitt samvete. Jag var glad i att dansa. Det hölls inte då som synd, det var ju då bara glädje för de unga. Och det kom också andra synder, som man inte heller höll för synd. Men för mig blev synden så brännande på samvetet, att när jag kom från dansen och lade mig för natten, så blev jag djupt bedrövad, och tänkte på att göra bättring, och undvika synden. Men de egna besluten höll inte. Jag måste igen bege mig på syndens vägar. Och så skedde många gånger.

Så skedde en gång, att jag också beslöt att fara och hugga björkved i Ahopeltos skog, när också andra högg där. Och när jag kom till skogen och gav hö åt hästen, så satt jag i släden och började fundera i mitt samvete över denna sak. Jag förstod att ingen utom Gud ser denna sak. Han som ser och känner till allt. När jag tänkte och funderade över detta, när jag satt där i släden, så beslöt jag mig för att bege mig av därifrån tomhänt, och gå till den egna skogen. Där högg jag ett lass och begav mig sedan på väg hemåt, Jag talade inte om detta för någon, hur det gick för mig.

Sedan var jag en gång med Pekka Martinviita och drog ut ved från Kaakamo landsvägslinje. När vi återvände därifrån var det sammankomst vid Ala-Raumos. Salmo Kieri höll Bibelförklaring. Vi satt också där ett tag. När vi begav oss därifrån, så gick jag till Martinviitas släde, ty vi var båda salighetssökare, fastän inte troende. Jag sade, att saliga tror de sig bliva också de, när de håller sammankomst. Kamraten sade åt mig att nog blir de saliga, men pahkamaas grupp blir inte saliga. Vi började häftigt tvista om saken. Han sa sig veta att laestadianerna gör bättring från synden, men pahkamaas gör aldrig bättring, fastän hur mycket fel de skulle göra. Vi tvistade under en stor del av färden, fastän jag inte mera minns så noga diskussionen. Jag tvistade också om samma sak många gånger med min fru. Min fru var nämligen ett kristet barn, men jag höll mig till Pahkamaa.

Efter det här gick jag till kvarnen vid Kukkola. Dit var det som sed att att gå in. Arpelas bys kristna kom från Voijakkala där de hade varit på sammankomst. De kom och samtalade med mig ord som dömde mig, och som jag höll för billigt. Kemino Erkki talade däremot mycket varmt om Jesu försoningsverk. Det gjorde ett sådant intryck på mig, att när jag begav mig av, började Erkkis ord brinnande leva på mitt samvete. Jag plågades där jag satt på mjöllasset från kvarnen, och från den stunden började jag älska Erkki. Så fick jag låna huspostillan av Erkki.

Det blev pingsthelg, och jag bestämde mig att börja läsa Huspostillan. Men när jag började läsa försvann synen, så jag inte såg att läsa. Jag gick ut för att pröva synen, men mina ögon var friska. Jag kom in igen och tog boken för att läsa, men det skedde samma sak igen. Jag såg inte att läsa. Jag blev förskräckt och gick ut på en åker. Jag la mig ner vid slutet av åkern. Plötsligt hörde jag röster. Jag minns inte orden. Jag hoppade upp, men såg inte någon. Jag blev så orolig, och hade ingen frid alls. När jag såg att i granngården på backen sparkade man boll gick jag dit och predikade strängt bättring, när man på detta sätt firade den dyra högtidsdagen. De som spakade boll skingrades. Jag lämnades ensam och gick in i huset. Där var ett par som grälade ofta. Jag predikade bättring från grälet åt dem. De började gråta bad varandra om förlåtelse och lovade sluta gräla.

Jag hade ändå själv ett anklagande samvete. Efter några dagar gick jag till Pahkamaa för att om möjligt finna någon tröst där. Och när jag kom till Pahkamaas hade man hört att jag skingrat bollsparkarna under pingsthelgen. Pahkamaa frågade av mig: Har du blivit en kristen? Jag svarade: Inte har jag blivit en kristen, men nog har jag fått en vilja att bli salig. Pahkamaa sa att det var en god sak. Sedan tog han fram Nordborgs postilla och läste ur den, och också lite ur Möllers bok. Men när jag hade behov av att diskutera sade jag att nog finns Guds verk bland dessa “hihuliter”. Pahkamaa frågade hur jag kommit till sådan tro? Så sade jag att när de bekänner sina synder och betalar för sina gärningar, och att man inte gör sådant om inte samvetet tvingar en. Pahkamaa sade att det där är påvens lära, att bekänna synderna för människor. Enligt honom så är det endast Guds uppgift genom bönen. Orden var: “när bönen far uppåt, kommer nåden ner”

Jag hade ingenting mera att säga. Jag gick en omväg hem. Där bredvid vägen var en stor sten. Bredvid stenen föll jag på knä och bad till Gud det som jag förstod. Behovet var stort. Jag fick ingen tröst och inte heller något svar. Sedan kom jag hem, det blev kväll och jag lade mig till vila och började läsa. Min fru frågade av mig vad jag har då jag är så fridlös. Jag sa att det inte finns någon yttre orsak, men att få bliva salig är för mig den stora frågan, och Pahkamaa var inte heller till någon hjälp.

Jag fick sedan ärende till Torneå stad. Min fru bad mig enträget att gå till Viuhkola, för Petter Viuhkola var predikant. Jag lovade gå, men Petter var inte hemma, för han var “Lohirantas” laxpatomästare. Jag talade med hans fru och bad att han nästa helg skulle komma till oss och hålla sammankomst om det bara fanns tillfälle till det.

Han kom inte den helgen, men sedan nästa helg kom han och en stor skara människor från omkringliggande byar. När mötet började läste Viuhkola som inledning Romarbrevets 10. kapitel. Och när jag hörde så kom det i mitt sinne, att rätt har det talats, men läste han rätt. När jag lade mig att vila läste jag själv kapitlet många gånger. Då blev jag försäkrad, att rätt blev det läst, och rätt blev det talat. Den andra dagen kom det ännu flera människor till mötet än föregående dag. Pahkamaas kom också till oss. Till text lästes Apostlagärningarnas 2. kapitel, och när Viuhkola talade om att Guds kärlek var så stor, när han lade det stora och tunga arbetet på sin son, istället för det i syndfallna människosläktet, så svarade det i mitt samvete att det har skett också för min skull. Jag hade svårt att hålla mig från att börja ropa högljutt. Jag försökte hålla mig själv. Men när talet var slut reste jag mig och tog farväl av djävulen, världen och hela Pahkamaas skara. Då blåste den Helige Ande kraft i de kristna och de predikade åt mig syndernas förlåtelse, och jag lovade tro.

Det blev oroligt. Pahkamaas hop blev vred. De kristna stod mot dem. Jag och Viuhkola for till kammaren tillsammans med många andra. I pörtet uppstod det en häftig ordstrid. När sammankomstgästerna begav sig iväg, så lämnade ännu några kristna över natten från Arpela by. Jag kom i sådan frihet att jag berättade om mitt liv. Då kunde inte ärones djävul heller hindra mig. Så fick jag själv erfara att evangelium är Guds kraft till den som har behov och vill tro det.

Pauli ord upfylldes också: Tacka Herren som gjort oss dugliga till ett heligt arv i ljuset, som frälste oss från mörkrets välde och förflyttat oss till sin sons underbara rike. På detta sätt har jag blivit delaktig av Guds nåd. I det har jag hållit fast i sextio år.

Guds frid till Guds barn, skriver jag med en darrande hand.

Heikki Hooli

Karunki

(Rauhan Sana 1935 : 8)