VÅR TIDSÅLDER

Under gamla testamentets tid var Gud stor och stora gärningar i dyrbart minne bland folket så länge de äldre levde, och som påminde om Guds förunderliga gärningar, hur Gud räddade folket som höll på att drunkna. Då när nöden var störst vilket det själva också märkte att det var otrygga, då hörde Gud deras nödrop. När dessa under syndens börda ropade ”O Herre rädda min själ” (Ps 116:4). Då hörde Gud deras rop och gav dem hjälp på förunderligt sätt, detta var i deras minne så de tackade Gud på alla ställen.

Jag kommer ihåg i denna kristenhets början hur glädjen och salighetens röster hördes i det rättfärdigast samlingar, när Herrens högra hand fick seger. Det här har jag själv upplevt när Gud drog mig från djupa helvetets vågor och jag som stor syndare börjat ropat om nåd och hjälp. För mig predikades genom Jesu blod synderna förlåta och Gud gav kraften att tro det såsom Guds röst. Han styrkte med levande kännedom och den helige andes sigill. Att det inte lämnades såsom människors vittnesbörd utan Guds, vilket är större än människans vittnesbörd. Jag kunde inte hålla det hemligt utan började tacka Gud och berätta för andra, vad gott Gud har gjort för mig. Och tiger inte ännu heller. Fastän själens fienden säger och skäller att du har talat om det förut och mycket, och du har ju inget annat att komma fram med utan av det ett och samma. Du ska skämmas att berätta när du inte har något bättre. Jag måste själv också många gånger tvivla att verkar inte mitt tal någonting. Jag har lovat att ännu förkunna Guds gärningar så länge jag lever om människor tror det eller inte.

Under apostlarnas tid var en vacker kristendom, allting var gemensamt, ingen sa sig äga själv men då tiden gick så började själens fienden plantera ogräs i denna vackra åker. Såsom vi läser i apostlagärningar och i andra skrifter. Aposteln Judas i sin epistel suckar tunga verop sägande ”Ve dem, de går på Kains väg och faller i Balaams villfarelse för lönens skull och faller i Koras uppror.”

Ser man också i den här tiden som Judas säger: att sådan har kommit in om Kains vägar är skrivet för hans offer inte dög åt Gud, nämligen hans händers arbete. Endast Abels blodiga offer var duglig, vred över detta dräpte Kain sin bror, var det avundsjuka och vrede i Kain även om båda var andliga? Læstadius säger om Kain tänker så här: Är han bättre än mig? Så är Kains natur ännu (läs Ps 73:9-12). Sådan samlar människor omkring sig själv och inte omkring Gud, föraktar alla, talar och ljuger högfärdigt. Därför låt oss vara som barn enligt Herrens bud så vårt offer skulle duga för Gud. Må Kains bröder komma ihåg att Abels blod ropar hämnd från jorden.

Det andra faller i Balaams villfarelse väntande på lön. Girigheten är den dold synd vilket det är mycket skrivet om i Bibeln, speciellt i dom som räknar gudaktigheter till seger för sig själv. I den skuggan frestade Gud som i Bilham för att söka på vilket sätt de kunde förbanna Guds skara. För att få stor lön och ära. Men Gud tillät inte det att man skulle förbanna hans egna även om Baalak tre olika gånger visade Israel åt Balaam, först förtruppen, andra gången hela folket och tredje gången de som hade svårt att gå, men Gud vände förbannelsen till välsignelse. När han inte fick den här stora skatten genom det här så ordnade han ett stort gästabud och kvinnorna delade ut läckerheter ifrån avgudaoffer som väckte syndiga lustar. De ledde till prål och hordom för att all fåfänga och världens kärlek kommer till Guds församling i civilisationens namn såsom om köttslighet och nöjen skulle vara något som förskönar kristendomen där man följer människor meningar vilka är emot Guds ord.

Det tredje är Koras uppror mot de som förmanar emot synden, man säger ”vad tror ni att ni är, är inte hela folket heligt”. Samma svar hörs idag för dem som varnar för synden, egenrättfärdigheten tål inte syndens förmaning den söker såsom ormen tillfällen att klaga på Guds barns vandring. Därigenom sticka kvinnans säd i hälen och sprider deras fel överallt. Och därigenom stiger upp i egenrättfärdighetens höga berg och ser inte sina egna fel men säger ”vad tror ni att ni är, är inte hela folket heligt”.

Jag tror att dessa är de tre paddor som det talas om i uppenbarelse boken 16:13, dessa som kom ur vilddjurets mun och falska profetens mun så har skett också i vår tid många gånger att de ut utvalda har blivit förda vilse (Matt 24:24).

Dessa är sista tidens tecken såsom Kristus säger: när ni ser och hör om detta så ta guds ordet till tröst. Det leder oss på den blodiga världen där en dåre inte går vilse. Du store fåraherde låt ännu din egen röst höras, öppna våra öron till att höra din röst så vi inte blir vilseledda av främmande röster. Ty din röst och blick är ljuvlig, låt ännu dina barn se på kopparormen och genom tron få kraft också genom det levande vinträdet och glädjas.

När de i denna källa får släcka sin tröst så kan de inte längre vara stumma utan de börjar tacka med sin mun. ”Då skall ni säga: tacka Herren och förkunna hans namn, förkunna hans gärningar för folket kom ihåg hur högt han namn är” (Jes. 4:4). Sjung tack till Herren, han har uppenbarats sin kraft må det vara kunnigt för allt folk upphöj din röst och sjung din Sion invånare, ty Israels Helige är stor.

Vi är fattiga och syndiga från egen sida men vi har Guds ord, vem kan vara emot oss, han är själv genom sitt ord i vår mun och i våra hjärtan genom tron. Han går före oss som den Gode herden och fåren följer honom men en främmande följer de inte, de känner inte den främmande rösten, vi tror synderna förlåtna i herden heliga namn och genom hans blod som är utgjutet till syndernas förlåtelse. I denna källa har vi första gångerna fått renheten och det behöver vi också i vår vandring emot världens ondska och fördärvets följder där blir tvättade så att våra kläder behålls vita. Vi vet inte tid eller stund då det skall sägas: se brudgummen kommer, gå ut och möt honom! Salig är den dagen när jag fick trolovnings panten, hur ljuvlig skall den dagen vara när gamla människans fördärv blir avklädd. Vi får då se Guds son beredda brudklädnad som vi har på oss, då får vi ta emot kronan som brudgummen har berett, då skall rättfärdiga skina såsom solen i Faderns rike. Då kan du min vän säga: farväl svarta värld för evig tid. Då kommer man inte ihåg sorg och kamp som man här lidit, inga tårar, de är avtorkade för evigt.

På detta sätt säger jag åter farväl, vem vet, snart får vi hälsa på varandra i de himmelska stormöten, på det här sättet vill jag välsigna bröder och systrar som vandrar i Jesu tro, såväl i Amerika som Finland och i andra länder i Europa.

Guds frid vare med er, bed för mig, detta ber av svaghet en trött himlavägsvandrare på väg mot det eviga hemmet, er gamle bror.

Mikko Pääkkölä

(RS 1936:1)