ÄR KÄNSLAN AV SYNDAFALLET RÄTT ORSAK TILL TVIVEL?

Här ofta får man höra av människor som har omsorg om själens salighet: O att jag vore bättre och mindre syndig, så hade jag hopp men när jag är ond. Kan jag någonsin bli lycklig? Når Guds nåd till en så dålig människa?

Vad är orsaken till sådana värderingar? Om vi i Guds ords ljus ser människohjärtats många fel, så ser vi anledningar som hjärtats högmod, ty inget är så betungande för den själviska människan som att fly till nåden, som inte tål berömmelse som Paulus skriver: att berömmelse är utestängd genom lagen. Hjärtats tro däremot tål inget annat än Jesus Kristus som korsfäst för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull, det är berömmelse hos Herren. Det är därför Gud verkar syndakännedom, så lammet får äran. Lammet som slaktades och återlöste oss åt Gud. Han kom inte för rättfärdiga, inte heller åt låtsad syndare utan verkliga syndare. Som alltid har strid med synden.

Om vi rätt förstår Guds nådesordning, så verkar syndakännedomen ett verkligt behov av återlösningen, Gud har inte lovat benåda för våra goda gärningars skull, men genom sin käre son, som han gjort till genom visdom, helgelse och återlösning. Helighets och rättsinnighets känsla är rätt orsak till tvivel, men för vår syndfullhets känslas skull till tvivel så stjäl vi äran av lammet, Kain flydde från Herren men David föll inför Herrens händer.

En sann själ kan inte undgå tvivel, det kommer av ormens gift i den själviska människonaturen, ödmjuka du högmodiga, döm dig i dig själv till förtappelsen, men ge äran åt lammet, så blodet inte runnit fåfängt och återlösningens pris inte befallts fåfängt i himlen inför Gud, visst har blodet runnit som försoningsblod till syndarens förlåtelse. För vem dör Guds ende Son på korset, förbannelsens trä? Är det inte för vår skull så för att få oss till sig?

O hur högt återlösnings pris, vilken oändlig betalning för synden. Där är kristenhetens livskraft, att du förtappade och dömda syndare till att lära känna Guds rättfärdighet och dess försoning för alla synder. Som Gud gjort utan vår förtjänst. Genom sin barmhärtighet oss till sina barn. Vi älskar honom som älskat oss först. Må den korsfäste vara vårt huvudmål och glöm inte att vi är köpta och inte med mindre än Guds enföddes blod och liv.

Den sorglösa världen smädar den himmelske förälderns blodstårar, med att trösta sig med fåfängt hopp om Guds nåd, med att leva i synden utan Gud. Till spillo går dyrbar försoning för den, även så för de otroende fångar, även om ett högt pris betalts för den, att de kände med sorg sina synder. Må den från himmelen talande blodets röst om syndernas förlåtelse för alla nedtryckta trötta, tvivlande och räddhågade samvetet höras. Segern har kommit genom lammets blod. Var klar blodröda, törnekrönte Sions konung mitt bland ditt folk. Så att ännu skulle ljuda lov och tack på jorden. Amen halleluja!

-o-i

(Armonsanoma 1905:5)